klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Den andra akten är romanens höjdpunkt och omfattar doktor Frankensteins samtalmed sitt monster i de högalpinska ödemarkerna.I den tredje akten framträder vetenskapsmannens skuld: monstret kräverkontinuitet och att doktor Frankenstein är konsekvent och fortsätter med att skapa nyamonster. Doktor Frankenstein försöker tvinga sig därtill men misslyckas, och driven avsina samvetskval försöker han omintetgöra sitt livsverk och ägnar resten av sitt liv åt attbekämpa det. Här har vi fallet Robert Oppenheimer, som efter realiserandet avatombomben och efter dess konsekvenser i Hiroshima och Nagasaki fåfängt ägnar sittliv åt att försöka stävja vidareutvecklingen av sin uppfinning.Fjärde akten är den gruvligaste: vetenskapsmannen visar sig vara vanmäktig motsin egen skapelse, och hans försök att omintetgöra den leder endast till att den förvärras:monstret blir hatiskt, beslutar sin skapares undergång, berövar honom hans mänskligaliv i mordet på hans blivande hustru och förstör fullständigt all hans sinnesfrid för evigt.Femte akten: skeppsexpeditionen i Arktis, som slutar med doktor Frankensteins dödmedan monstret överlever och får sista ordet, som är ett frågetecken.Detta är den vidriga stommen i Frankensteindramat, visionen och profetian ommänniskans teknologiska självdestruktiva storhetsvansinne, som leder till ännu meraskada för hennes omgivning än för henne själv. Men detta är icke allt. Mary Shelley gårsjälv utanför gränserna för sitt problems vetenskapliga räckvidd och försöker själv lösaproblemet, och det är däri hon visar en sådan genialitet som överträffar hennes makes.Låt oss återvända till den andra akten: Frankensteins möte med sitt monster på tuman hand uppe i bergen. Vi vet att Frankenstein är en galen vetenskapsman, och vi vetredan hur vidrigt hans monster är. Här ser vi monstret för första gången. Och viförbluffas över att det talar med en mänsklig stämma.Mary Shelley låter monstret försvara sig, och däri vänder hon upp och ner på helafrågeställningen. Det är icke monstret som är ont, utan det är mänskligheten, som hargjort det till monster, som har framalstrat det, som har förföljt det och gjort det hatiskt,som är ond. Monstret visar sig vara mänskligare än människan som skapat det.Monstret i sig vore icke ont om icke vetenskapsmannen och mänskligheten hade gjortdet ont.Häri når Mary Shelley det sublima: monstret är av samma varma innerligtmänskliga art som Scotts svarta dvärg, Hugos ringare och skrattmänniska och denfaktiska elefantmannen i det viktorianska London. Monstret är mänsklighetensavslöjande spegel, och mänskorna förföljer det endast för att de inte vill se huromänskliga och onda de själva egentligen är.Detta sublima svar på problemet återkommer även i femte aktens slutscen, närmonstret tar farväl av mänskligheten och överlever den. Monstret, utbölingen, denförföljde och den förkastade går under medan mänskligheten i all sin omänsklighetdock lever vidare. Vem är monstret och vem är mänsklig? Jo, monstret är den mänskligemedan mänskligheten är det verkliga monstret."Frankenstein" kan ses som en misantropins höga visa. Men den är mer än så. Redanhundra år innan kärnfysiken är ett faktum förklarar Mary Shelley i sin profetiska visionssublima visdom att människan själv är ansvarig för vad hon gör och att hon aldrig kanförklaras fri från något ansvar då allt vad som vederfars mänskligheten sker genommänsklighetens eget förvållande.45