klicka här för att öppna - fritenkaren.se

upplevat. Realismen har tvingat honom till romantiker för att kunna stå ut medrealismen.Dickens nådde understundom höjder av realism som nästan blev outhärdliga i sinskakande sanning. Se ”Oliver Twist", kravallerna i ”Barnaby Rudge" och DavidCopperfields barndom. Förhonom själv som barn hade livet en gång blivit honom outhärdligt i sin grymmarealism. Därför var han städse som människa en något exalterad romantiker. Sin kanskemest brutala roman ”Barnaby Rudge" skrudade han i romantiska slöjor avvärdshusidyll, kärleksintriger och ett lyckligt slut för att göra romanen lättare att sväljaför publiken. I själva verket försökte han därmed anpassa verkligheten efter sig själv.Men däri bedrog han endast sig själv. "Barnaby Rudge" blev aldrig en publikfavorit pågrund av de föga övertygande förskönande slöjorna.Dessa förskönande slöjor skulle Dickens gömma sig i i hela sitt liv, och det blev hanstragedi. Han försöker vara romantiker men lyckas inte utan blir bara en falskromantiker. Realismen har skadat honom som barn, och därför tål han aldrig realismen,fastän det är hans verkliga styrka.Därför beundrade han Hugo som är en ”sann” romantiker på så sätt, att han aldrigblundar för sanningen, aldrig höljer den i förskönande slöjor men heller aldrig förlorarsin romantik för att han ser den.Skurkens apotheos.Det finns tre författare som verkligen kan sägas ha frossat i att skildramänsklighetens baksida skurkaktigheten. Det är Balzac, Dickens och Dostojevskij, ochdenna faktor binder dem samman i en högst kuriös kategori för sig helt åtskilda från allaandra författare och därför åtnjutande ett större allmänt intresse än nästan alla andraförfattare.Balzac skildrar inte skurkar så mycket som den allmänmänskliga skurkaktigheten,som i hans romaner tar formen av girighet, kapitalism och materialism i ständigt alltmermonstruösa dimensioner. Hos Dickens förekommer det dock aldrig någonallmänmänsklig skurkaktighet, utan hans mänsklighet är alltid varm och positiv.Dickens' skurkar är sådana lömska individer som skiljer sig från mängden.Alla hans skurkar är lika ensidigt utpräglade egocentriker och individualister.Därför blir de inte sällan överdrivna och karikatyriska. Men ibland driver han derassjälviskhet till sådana höjder av egoism att det blir rent virtuosmässigt, och därför blirsådana skurkar som juden Fagin, boven Bill Sikes med hunden som mördar sin dotter,den absurt och övernaturligt ondskefulle dvärgen Quilp och den beräknande hycklarenUriah Heep så oförglömliga i all sin överdrivenhet. En nyckel till Dickens' popularitetsslitstarkhet är att hans mest ihågkomna gestalter är hans mest förvridna och överdrivnakarikatyrer: de etsar sig i minnet hos folk just i sin groteska överdimensionering, precispå samma sätt som Victor Hugos ringare i Notre Dame, hans skrattande Gwynplaineoch den puckelryggige hovnarren i "Le Roi s'amuse". Grimaser är alltid effektiva iunderhållningsgenren, och ett sannskyldigt monster som övertygar i sin groteskhetglömmer publiken aldrig.En annan av Dickens' skurkar är hycklaren Pecksniff i "Martin Chuzzlewit”, varsintriger dominerar hela romanen. Han är som en spindel som alla romanens figurer ärberoende av då de sitter i hans nät, men just för att han är så dominerande som han äroch saknar annan motvikt än tedrickerskan och likvakerskan Sarah Gamp blir hela24