klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Melville är i högsta grad tidlöst internationell och en författare som varje människafrån vilken nation som helst kan uppleva som sin egen broder medan Whitman bara ärtypiskt amerikansk. För honom existerar inte Europa och dess kulturtraditioner annatän ur amerikanskt perspektiv, och hela den 2000-åriga europeiska litteraturhistoriensmödosamt utvecklade ordkonsthantverk helt enkelt struntar Whitman i med attkonsekvent skriva alla sina dikter utan rim och utan meter. Efter honom har miljoneramatördiktare entusiastiskt följt hans exempel med bara ännu ytligare tillfällighetspoesisom resultat. Melville planerar, tänker igenom och skriver mödosamt om sina romanerunder oändligt finslipande innan de blir alldeles färdiga. Whitman daskar ner en diktsom bara består av uppräkningar och upprepningar, tillfogar några effektiva ack! ochO!:n med några dekorativa utropstecken, och så får det vara bra med det. Ett merkvalificerat dravel har kanske aldrig någonsin skrivits och har åtminstone aldriguppnått en sådan etablerad ställning eller fått ett sådant erkännande. Walt Whitmanlovprisar allt det som Melville genomskådar och tar avstånd från: den heroiskamaterialismen, den progressiva utvecklingen, mänsklighetens utbredning, obegränsadnaturexploatering, och allt sådant som amerikaner tyckte om på 1800-talet och nog ännutycker om idag eftersom det ger dem pengar. Alla de som inte tyckte om Melvillesåtervändsgränder i studiet av sanningen kunde vända sig från honom till Whitman, somvar mera funtad att på det enklaste tänkbara sätt lovprisa allt det som varmedelamerikanens liv och vardag. Whitmans infantilitet är till för massorna; Melvillevisste vad han gjorde när han mot slutet av sitt liv nöjde sig med att utge sina alster iupplagor om högst tjugofem exemplar.Ett försök till indianepos.Samma år som "Leaves of Grass" utkommer i sin första upplaga 1855 - det blev niounder författarens levnad - utgiver den populäre diktaren Henry WadsworthLongfellow, en amerikansk motsvarighet till Wordsworth, Coleridge och Tennyson, sinälskvärda indiandikt "Hiawatha". Longfellow skiljer sig från alla andra amerikanskapoeter genom ett unikt privilegium som han ensam av dem fick åtnjuta - som endaamerikan fick han ett bevis på fullständigt erkännande från brittiskt håll genom att hanfick en plats bland de stora engelska diktarna i Poet's Corner i Westminster Abbey. Ettsådant privilegium har bland utlänningar annars nästan bara Georg Friedrich Händelfått.Longfellow var omåttligt populär så länge han levde för sina söta dikter och mycketpopulärare än Melville. Endast Poe vågade anklaga honom för plagierande aveuropeiska mönster, och denna anklagelse slungades mot Longfellow inte bara avavund. Diktaren reste mycket i Europa och använde sig av allmänt kända och älskadeeuropeiska diktares mönster för sina egna diktverk. Således är "Evangeline" (1847)skriven på hexameter efter Goethes höga föredöme i "Hermann und Dorothea", och"Hiawatha" är konstruerat kring skelettet av det finska "Kalevalas" översättningarsversmönster och naturspråk.Frågan är: håller Poes anklagelse? Är även "Hiawathas" innehåll ett plagiat på"Kalevala"? Svaret är nej. Allt det som gör "Kalevala", de dramatiska äventyren, destorslagna tragedierna, de vilda konflikterna, det dynamiskt trolska och hemska saknasalltsammans i "Hiawatha", som i stället har en tämligen svag berättelse att uppvisa omden dock är stämningsfull och idyllisk.57