klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Man kommer här ofrivilligt att tänka på Lucretius och dennes materialismens högavisa "Om tingens natur". Materialismen infördes av den store grekiske filosofenEpikuros, som var en efterföljare till Aristoteles, som var en efterföljare till Platon.Platon tog det första steget ner från metafysikens poesi med att bannlysa Homeros ochkonstruera den teoretiska grunden för vad som med seklerna blev den romerskauniversalmonarkin och rättsstaten, som dock var en diktatur. Epikuros tog steget bortfrån metafysiken helt ut i det att han förnekade allt utom verkligheten. Ingenting avEpikuros' världsberömda skrifter, kosmologi eller materialism överlevde tidens tand.Det enda vi har kvar av Epikuros' materialism är Lucretius' lilla bok på latin skriven påhexameter. Han var en romare, han var den egentliga konstruktören av latinet somlitterärt språk, och i sin glorifiering av Epikuros' materialism lägger han grunden förden snart världsuppslukande romerska självgodheten. Detta Rom blir Antikensundergång i det att det först utplundrar Grekland och sedan självt går under med helaPlatons kulturvärld och all Epikuros' så populära och universellt prisade materialism.Den amerikanska materialismen med historielöshet, kulturignorans, droger ochskarpladdat ungdomsvåld slog efter andra världskriget även igenom i Västeuropa. Vadkan vi göra åt det? Vi kan antingen som Melville ägna oss åt annat som är merkonstruktivt eller som Shakespeare resignera. I vilket fall bör vi ge akt på att ingenderaav dessa båda visa män fann det mödan värt att i längden befatta sig med eländet dåsista slutligen drömmars poetiska visioner är så mycket mer bestående.Senromantikens vackraste särdrag.Detta går som en röd tråd ända från Goethes bästa dagar och fram till vår egen tidoch har lyckligtvis under dessa 200 år aldrig upphört att leva. Det inleds i och medGoethes resa till Italien och den klassicism hos honom som därmed börjar och leder tillett nyvaknande intresse för Antiken som snart blir universellt. Det fortsätter medGreklands frihetskamp och Lord Byrons intensiva engagemang däri, i Walter Scottsskapande av den historiska romanen som går in för att återuppliva förflutna tider, iTegnérs och Runebergs hellenism, i Roms tredje storhetstid under kyrkostatens sistapåvar då staden blev ett centrum för klassiska profiler som Sergel, Canova,Thorvaldsen, Keats, Ibsen och Andersen, i Heinrich Schliemanns underbaraarkeologiska initiativ framför allt i återupptäckten av Troja, i Richard Wagnersoperadiktning som helt och hållet rör sig i forntida legender och ideal, i George Eliotsunderblåsande av sionismens konstruktiva vindar i romanen "`Daniel Deronda", iRobert Graves' och Mika Waltaris historiska romaner, i Lawrence av Arabiens insatserför arabernas och judarnas befrielse, i Döda-Havs-rullarnas upptäckt 1947, i Israelsåterupprättelse 1948, i Herman Melvilles religiösa poem "Clarel" om det Heliga Landet,ett episkt-poetiskt-religiöst verk utan motstycke efter Tassos "Gerusalemme Liberata",och så vidare i all oändlighet. Detta senromantikens vackraste särdrag består helt enkelti umgänget med tidlösheten i form av framhållandet av en förfluten historiskverklighets eviga kontinuitet.Av Melvilles arbeten är "Clarel" det som sist får sin välförtjänta återupprättelse. Detkommer ut 1876 och läggs då på hyllan av samtliga kritiker för dess påfrestande längd,tröttsamma pratighet, obegripliga teologi, filosofiska flumanda och brist på dramatik.Där får diktverket ligga i diket av populär- och modeutgivningens autostrada tills deticke tages till nåder förrän 1946 i samband med Israels begynnande återuppståndelseoch intresset där för.73