klicka här för att öppna - fritenkaren.se

visste att det inte var ett publikfriande ämne. Därför broderade han ut det medvärdshusidyller och kärlekspjoller och bad om ursäkt för det hela med ett lyckligt slut.Det är dags att riva bort de slöjor han själv gömde denna roman i.Den av sina samtida som Dickens mest beundrade var Victor Hugo, men den somhan kommer närmast i denna roman är Eugène Sue, som 1841 varken hade skrivit "Parismysterier” eller "Den vandrande juden" ännu. Ändå är stämningen i "Barnaby Rudges”öppning nästan exakt den samma som i "Den vandrande juden". Miserablaförhållanden, ett mord i det förgångna, en stackars änka som försörjer sin fnoskige son,och en mystisk främling. som får änkan att skaka och bli stum av skräck - stämningenkan gärna inte bli mera förtätad. Och med utomordentligt intresse ser man fram emotatt längre fram i romanen få alla dessa unkna mysterier lösta.Det är den fnoskige sonen som är Barnaby Rudge och romanens huvudperson, ochsamtidigt som han är en av Dickens' mest oförglömliga karaktärer med sitt fåniga yttre,sin tama korp och sitt tragikomiska prat är han romanens egentligen enda intressantakaraktär: vi bryr oss inte om de andra utan vill bara veta mera om honom, hans mor ochdet mord som givit dem bägge ett öde att bära. Alla kapitel i romanen som BarnabyRudge själv inte finns med i är fullständigt ointressanta och uttråkande.Romanen är lika utpräglat romantisk som sin pendang "Den gamlaantikvitetshandeln" ungefär fram till mitten, men sedan uppstår en vändning ihandlingen, de mänskliga relationerna och det romantiska elementet kommer iskymundan för en helt ny skildring i vilken Dickens når oanade höjder i fråga omrealism, kraft och inspiration. Plötsligt övergår romanen till att likna Scotts ”Midlothianshjärta" och "Old Mortality" i sina breda skildringar av Gordonkravallerna i London 1780.George Gordon var en fanatisk skotte som fick för sig att han var kallad till någon sortsMessias-uppgift, och han fick fyrtiotusentals mänskor med sig i sitt protestantiskakorståg mot katolicismen. Cirka tusen av dessa omkom under en orgie av våld ochförstörelse, som drabbade främst katoliker i London och deras egendom. Londonskravallpolis klarade av upploppen efter att ha dödat mycket folk på gatorna och dömtännu fler till offentlig avrättning. I detta skeende låter Dickens den stackars menlöseynglingen Barnaby Rudge dras med, någon sätter en fana i handen på honom, och utanatt ana vad allt egentligen handlar om tågar han med i demonstrationer, slår han poliserur sadeln när dessa tar till våld, försvarar han sin fana mot hela ordningsmakten ochhamnar han till slut med sin korp i fängelse, var de båda självklart döms till döden.Så långt är romanen ett mästerverk i skildringen av hur en fullkomligt oskyldigperson kan utnyttjas av äventyrare och användas som syndabock av ett helt samhällesetablerade ordning, som kräver sådana för moraliskt berättigande av sin omoraliskaexistens. Här visar Dickens som den förste efter Scott att han äger kraften att ta uppdennes mantel och föra den vidare. Den breda och inspirerade skildringen av deorgiastiskt fanatiska kravallerna i London med dåren Barnaby Rudge som sublimmänsklig faktor hör till det yppersta som Dickens har skrivit.Men sedan faller romanen. I och med att Barnaby träffar sin far i fängelset ochmordet uppklaras förlorar läsaren sitt intresse för resten, och Barnabys plötsligabenådning tyder snarare på att författaren inte vetat hur han skulle fortsätta och självtappat allt intresse för sitt ämne än att det verkar övertygande. Stämningen försvinner,realismen tar slut, och det finns inte ens någon romantik kvar.Här finns alltså i denna roman ansenliga halter av både romantik och realism. VarDickens någondera mera än det andra?Gestalten Barnaby Rudge är själv det bästa svaret på frågan. Han är en romantiskvarelse som blivit en romantisk dåre för att han skadades av den realism han har23