klicka här för att öppna - fritenkaren.se

"Clarel" är en fortsättning på "The Confidence-Man" så till vida att det är endiskussionsbok: den består mest av bara samtal som i Platons mer avancerade dialoger.Clarel reser tillsammans med några andra intressanta original från Jerusalem till DödaHavet och tillbaka igen via Betlehem, och under vägen diskuteras allt. Representanterför Amerika, Europa, judendomen, islam, kristendomen, vetenskapen, revolution ochidealism får alla vidlyftigt föra fram sina synpunkter, och den intressantaste avkaraktärerna är kanske Mortmain, som kämpat vid barrikaderna i Paris 1848 och som ärden typiske skändade idealisten. Det visar sig att han och hans morbiditet får mest rättav alla i eposet.Men detta diktverk är icke bara prat. Liksom i alla Melvilles senare arbeten från ochmed "Moby Dick" leder hela kompositionen fram till en häftig chockutlösning somlämnar läsaren utbränd efter sig. I "Moby Dick" är det de sista tre kapitlens vanvettigajaktorgie med följdenlig katastrof, i "Pierre" är det finalens orgiastiska våldspornografi, i"Benito Cereno" är det den tragiska upplösningen, i "Billy Budd" är det huvudpersonensenda slag mot sin förtryckares huvud, och i "Clarel" är det det upprörande svaret påverkets fråga om vari religionens sanna väsen egentligen består.Alla religioner, livsåskådningar, ideologier, filosofiska strömningar och politiskastämningar diskuteras i "Clarel", och under dessa diskussioner kommer Clarels romansmed den judiska flickan Ruth i skymundan. I slutet av verket så sprängs alla religiösa,filosofiska och ideologiska konstruktioner i luften av det enkla faktum att Ruth heltoväntat har dött av sorg efter sin mördade fader.Clarel har själv genom hela verket mer och mer lutat åt judendomen och villegentligen gå in i densamma som den mest ursprungliga av alla religioner, men Ruthsdöd förstör för honom hela den judiska tro som han så mödosamt så småningom byggtupp åt sig under verkets gång. Och sorgen uppenbarar sig för honom i stället som allreligions kärnpunkt och svarta hål.Genom sorgen utan gränser finner han den yttersta religionen, men den är engapande avgrund som icke för med sig något gott. Sorgen omöjliggör tron, som är allreligions innersta förutsättning. Diktverket slutar med att de yttersta religiösamotsatserna sorgen och tron ställs emot varandra som samtidigt oförenliga ochoupplösligt förbundna oundgängliga grundelement i hela mänsklighetens religiösa liv.Religionen består av sorg och omintetgör tron som religionen inte kan bestå utan. Lösden ekvationen, någon. Den kan inte lösas i all evighet.Under sina flitigaste år så yttrade Melville en gång: "Även om jag skrev de fyraevangelierna i denna tidsålder skulle jag för det bara hamna på fattighuset." På sätt ochvis skrev han verkligen fyra evangelier, som då är "Mardi", "Moby Dick", "Pierre" och"Clarel". "Mardi" är då som ett Markusevangelium: en presentation. "Moby Dick" är dåett Lukasevangelium: idel skönhet. I "Pierre" har vi Matteus: det stora angreppet.Slutligen är då "Clarel" som ett Johannesevangelium: en ödmjuk, konstruktiv ochstämningsfull slutledning.I sina senare arbeten, och då främst i "Benito Cereno", "Clarel" och "Billy Budd", ären påtaglig stämningsmålning det dominerande elementet som såväl det språkliga ochdet dramatiska elementet helt har underordnats. Detta djupa brunglödandeRembrandtska psykologiska stämningsmåleri är som mest påfallande i "Clarel". AllaMelvilles tidigare arbeten har en slutgiltig botten, men "Clarel" är oceanen utan botten.Verket kan aldrig analyseras eller diskuteras färdigt. Samtalen är utan ände i sintidlöshet, och endast sorgen kan sätta en gräns för det religiösa spörsmålet samtidigtsom just denna sorg öppnar den verkliga religiösa avgrunds-svarta bottenlösheten somalla kan riskera att förgås i.74