klicka här för att öppna - fritenkaren.se

instängda och mjältsjuka tidlösheten och metafysiken får hos Melville ett fullkomligtfritt utlopp utan gränser. Å andra sidan var Melville betydligt liberalare och skall vivåga säga snällare än Hawthorne. Det Europa som Hawthorne fann vara skrotmässigtinnebar för Melville raka motsatsen: där fann han hela det universum av kultur som hansom amerikan känt sig så fattig på i hela sitt liv ända tills han kom till Europa förstagången 1839. Det kanske intressantaste med hans fjärde roman "Redburn" är just detskildrade mötet med Europa. Först där blir romanen levande och befolkad med levandefriska människor, först i mötet med England och Liverpools hamn kommer Melville utur sig själv och börjar njuta av att skriva, i det momentet finner han sig själv och sin stil,och det är till Europa han senare i sitt liv tar sin tillflykt när han behöver rekreation.Hans första roman om kannibalerna på Nukuheva är en underhållandeäventyrshistoria helt i kapten Marryats stil, och den visar inget av allt det som Melvilleför evigt blivit älskad för. Det intressanta momentet i romanen är hur han finnerinfödingarna egentligen vara bättre civiliserade än amerikaner och andra vita och hurhan, en vit civiliserad och kultiverad man, blir infödingarnas broder, tills han en dagställs inför det obarmhärtiga faktum att dessa hans älskade infödingar med förkärlekodlar sin kannibalism: ett obehagligt uppvaknande från en behaglig dröm om ett idealsom troddes vara verklighet."Omoo" och "Mardi" har aldrig översatts till svenska liksom "White-Jacket", "Pierre","Israel Potter" och "The Confidence Man". Artur Lundkvist, den kanske främsteMelville-kännaren på våra breddgrader, framhåller "Mardi" och "Pierre" som hans mestbetydande romaner efter "Moby Dick".Det är i "Redburn" som man börjar känna igen den verklige Melville, den rationelleidealisten-fantasten, den vetenskaplige romantikern, den lyriske skräckskildraren, dengode skildraren av så mycket ont, den ädle realisten, den älskvärde underhållaren somkunde utrannsaka sådana bittra avgrundsdjup i det mänskliga hjärtat. I Liverpool träffarRedburn Harry Bolton, den fine europeiske herremannen som kunde hänge sig åtsådana vilda nycker, och Carlo, den älskade och förolämpade positivspelaren. Melvillesord om musiken hade kunnat anstå en Homeros: "Nu är musiken en helgad sak ochdess instrument, hur blygsamma de än är, bör älskas och vördas. Allt som har gjort, somgör eller kan frambringa musik skulle hållas lika heligt som det gyllene betslet påShahen av Persiens häst och hammaren av guld med vilken dess hovar blir skodda.Musikinstrument skulle vara såsom de silvertänger med vilka översteprästerna vårdadejudarnas altaren - de skulle aldrig röras av profana händer. Den som skadar denfattigaste av Pans pipor, den må vara tagen ur tiggarens häck, förolämpar självamelodins gudom." Det skulle Goethe ha fått höra när han nobbade Schubert och intetålde Beethoven!Början på 1850-talet är något av Amerikas enda litterära guldålder. Det är dåHawthornes romaner kommer ut, det är då Onkel Tom erövrar världen, och det är dåsom Herman Melville har sin korta men inte desto mindre gudomliga skaparperiod,vars kulmen är "Moby Dick", skriven på bara något år, och vilken gyllene erasavslutning är "The Confidence Man" 1857. Under de elva år då han skrev sina nio förstaromaner och sitt dussin betydande noveller gav han därigenom den amerikanskalitteraturen dess enda hållfasta ryggrad hur litet amerikanerna själva än tyckte om det,hur likgiltiga och kritiska de än var inför hans tidlöshet och hur totalt värdelös de änansåg hans opolitiska visdom vara. Cooper var så gott som socialist men Melville gicklängre i det att han som den ende i Amerika vågade ifrågasätta människans hela strävanöver huvud taget.51