klicka här för att öppna - fritenkaren.se

löjlig människas dröm" är egentligen de enda pålitliga självporträtt vi har av honom,och som självporträtt är de ganska föga avslöjande. Om "Dubbelgångaren",Raskolnikov, furst Mysjkin, Stavrogin och Ivan Karamasov är självporträtt är dessa såförvridna, överdrivna, idealiserade eller ensidiga att de inte kan ha något medverkligheten att göra.Dostojevskijs förmåga att fullständigt utplåna sig själv i sina böcker måste betraktassom hans största styrka. Och om Sibirienåren förde något gott med sig över huvud tagetså var det väl att han genom dem fullständigt blev av med alla sina fixeringar vid sigsjälv. Han berövades sitt jag med våld. Därför kunde han desto intensivare koncentrerasig på sina medmänskor, uppgå i deras världar, gå in i deras identiteter och skildra demså fullständigt som sig själva som han gör i sina romaner. Den märkligaste effekten avdenna Dostojevskijs särskilda konst, den så kallade Dostojevskij-effekten, är, att hurinträngande han än avslöjar sina karaktärer intill deras naknaste själar, så gör han detaldrig kärlekslöst. Därigenom kan Dostojevskij skriva vad som helst om vem som helstutan att det någonsin blir grovt, elakt, satiriskt eller ens ironiskt. Även Dostojevskijbringar Balzac sin hyllning, men Dostojevskij är fullkomligt fri från förmågan att kunnage någon av sina läsare dålig smak i munnen.Dostojevskij-syndromet.Detta är det kanske viktigaste av alla Dostojevskijspörsmål. Han är universelltaccepterad idag som en av världslitteraturens absolut mest viktiga författare. Men variligger det element hos honom som gör honom så extremt suverän? Detta element ärsvårt att definiera.Vi har berört hans förmåga att fullständigt utplåna sig själv. Ett resultat av dennaförmåga är att han aldrig upprepar sig: varje roman och berättelse av honom har sinalldeles egna personlighet. Det finns inte två av Dostojevskijs myllrande karaktärer därden ena är lik den andra till personligheten. Yttre likheter finns till språkbruk ochmänniskotyp, alla Dostojevskijs personligheter är utpräglat Dostojevskijska, men ingenär lik den andre, ingen utgör någonsin en upprepning eller fortsättning av en tidigarekaraktär. Inte ens Aljosja Karamasov är egentligen mera lik furst Mysjkin än att deegentligen är varandras motsatser.Om vi tar problemet från den andra sidan så har Dostojevskij även alltid haft sinabelackare - han har beskyllts för sjuklighet, överspändhet, patologiska överdrifter ochsexuell abnormitet. Den pornografiske experten D.H.Lawrence försökte stämplaDostojevskijs romaner som masturbantiska. Därmed lyckades han bara blotta sin egenbegränsning: Dostojevskijs romaner är aldrig erotiska utan alltid översinnliga på ensynnerligen andlig nivå som översteg D.H.Lawrences pornografiska fattningsförmåga.Det allestädes närvarande andliga elementet i Dostojevskijs romaner har ständigtupprepats och poängterats av alla seriösa Dostojevskijläsare. Vari består då dennaandlighet?Man märker genast i en Dostojevskijroman att det är väldigt mycket som han intebeskriver utan bara hoppar över av ren nonchalans som om det var ovidkommande.Han beskriver aldrig natur, landskap, yttre beskaffenheter eller ens miljöer utom ytterstbakgrundsartat. I stället upptas hans penna till 100% av vad människor tänker, sägeroch gör och hur de uppför sig. I hela sitt mastodontiska författarskap har Dostojevskijinte gjort sig skyldig till ett enda personsignalement. Eller kan man kalla enpersonbeskrivning som denna för ett signalement: "Med sitt friska, nästan vackra110