klicka här för att öppna - fritenkaren.se

äldre,) Bhagavad Gita och annat sådant. Och där filosoferar han sedan älskvärt och vistmed en underbar humor och naturinlevelse som en annan amerikansk Montaigne.Sin bok om dessa två lycksaliga år i fullständig frihet och harmoni med universumutgiver han 1854. Den ingår alltså i den världsberömda canon av amerikanskguldålderslitteratur som kommer till 1846-1857 och som sedan lika plötsligt som denbörjade upphör. På sitt sätt är den en sensation inom världslitteraturen genom att denegentligen bara är en ren naturskildring. Inga mänskor stör med sina intriger, ingentingspännande händer, det saknas både epik, dramatik och lyrik, och ändå är den ettfullödigt mästerverk som det är omöjligt att inte njuta av och älska. Den som av godaskäl avskyr allt amerikanskt borde läsa Henry David Thoreau för att bli upplyst om attdet bland amerikanerna även har funnits en och annan som av goda skäl har varit avsamma åsikt.Melville är egentligen den som han har mest gemensamt med även om de aldrigträffas. Hans humor är mycket lik Melvilles men skarpare och mera sprudlande.Melville är mera kultiverad och gemytlig i sin humor medan Thoreau gärna kör medfyrverkerihumor modell exploderande cigarrer. Han har även det gemensamt medMelville att han är outtröttlig när det gäller litterär finslipning och att han nästan intealls får sina böcker sålda under sin livstid.Vi skall senare se hur just den amerikanska humorn skall få den amerikanskalitteraturen att blomstra på nytt genom Mark Twain.Mysteriet Melville.Mysteriet Melville är inte ett utan många, och man löser det inte med att bara läsa"Moby Dick". Tvärtom får man genom den romanen bara den första lösa tråden till detofantliga trasslet. Sedan kan man som i fallet Shakespeare dra och dra i det oändliga ochbara upptäcka nya lösa trådar till nya trassel.De flesta har det intrycket av Melville att "Moby Dick" var den enda riktiga romanhan skrev och att han för övrigt bara skrev pojkboken "Typee" och novellen "BillyBudd". Encyclopaedia Britannica avfärdar Melville som en schablonmässig marinmålareända fram till den stora omvärderingen på 20-talet, och så sent som 1948 är "Moby Dick"den enda roman av Melville som den ledande litteraturforskaren Francis Bull överhuvud taget nämner i sin briljanta "Världslitteraturens historia". Hur många har enaning om att hans tredje roman "Mardi" är större än "Moby Dick", att han även kundeskriva historiska romaner som "Israel Potter", att han kunde skriva svarta komedier som"The Confidence Man", att "Pierre" är en amerikansk motsvarighet till Dostojevskijs"Idioten", att "Clarel" som diktverk står närmare Dantes Komedi och Tassos "Detbefriade Jerusalem" än några andra diktverk efter dessa, och att han där exploaterar allavärldsreligioner för att förena dem i en ekumenisk pantheism, att han i tjugotals årsysslade med psykoanalys långt före Freud och att han har haft avgörande betydelse förförfattare som Jack London, Robert Louis Stevenson, Joseph Conrad, Charles Nordhoffoch James Norman Hall, samtliga omistliga för världslitteraturen? I lexikonen ochlitteraturhistorieböckerna har sällan Melville något iögonfallande utrymme, ochvanligen står det mycket mindre att läsa om honom än om exempelvis Walt Whitman,Amerikas nationaldiktare in absurdum.I dessa litteraturhistoriska essayer har ofta somliga författares livsrum krympts nertill ett minimum medan andra i stället fått starkt utsvällande utrymmen. Detta kanförefalla orättvist och odemokratiskt, särskilt när i uppslagsböckerna alla i regel får lika59