klicka här för att öppna - fritenkaren.se

på vägen alla asteroiderna mellan Mars och Jupiter vara en på liknande sätt tidigaresprängd planet. Här har vi den yttersta omänskligheten.Skildringen av Thomas Roch är hårresande i sin konsekvens samtidigt som den äromistlig i sin psykologiska skärpa. Han är det eviga universella missförstådda genietvars genialitet består av total självcentrering, subjektivitet och fixering vid en idé, som ärskapelsen av mästerverket, som här är något av en atombomb.Lyckligtvis uppmärksamgöres omvärlden på vad som egentligen pågår i vulkanensinre, och alla världens ledande nationer sätter in krigsfartyg mot terroristnästet. Detförsta slagskepp som bombarderar ön är brittiskt, och det oskadliggör Martin Roch ochJules Verne med sitt fantomvapen genast utan att blinka. Men när det andra fartyget,som är franskt, angriper, uppstår det en intressant situation.Just när Martin Roch skall lyckliggöra sina välgörare terroristerna med att användavapnet för andra gången, hissar det franska örlogsfartyget trikoloren; och där stårMartin Roch, själv fransman, med sitt fosterlands fana i kikarsiktet på sitt absolutaförintelsevapen. I den sekunden inser han att allt vad han har levat för har varit en lögn.Han kan inte angripa sin egen nation eller ens försvara sitt livsverk emot den när denbehagar ifrågasätta det. Piraterna protesterar vilt mot hans tvekan, de vill avfyra hansvapen med våld, men då förstör han utlösningsmekanismen. Fullständigt på det klaramed sin egen tragedi störtar han in till sin verkstad och utlöser där hela förrådet av hansförberedda bomber. Hela ön flyger i luften, och endast en överlever som kan berättahistorien för eftervärlden.Vad Jules Verne gör i denna omåttligt dramatiska och mänskliga roman är att handriver genialitetens problem till dess yttersta gränser. Martin Roch är i mångaavseenden det yttersta geniet. Han har ju ensam lyckats uppfinna ett medel som kanupplösa hela världen och hela mänskligheten i små atomer. Och denna hans uppfinningär inte bara en sjuk fantasi, vilket dess värre senare tider har bevisat genomframbringandet av oändligt mycket hemskare domedagsvapen, utan det är en konkretverklighet. Men ett sådant geni med sådana krafter måste bli en ytterst ensam ocholycklig människa. Jules Verne visar i denna roman den fullständigt logiska utvecklingsom ett sådant hypergeni måste gå igenom: han går igenom alla helveten för attslutligen med sitt eget livsverk som vapen förinta sig själv och alla som samarbetat medhonom.Är detta genialitetens innersta natur? Är det en logisk naturlag att all genialitetalltid måste vara självdestruktiv? Jules Vernes roman är ett övertygande försök attbesvara den frågan med ett beklagande ja, och dess värre är han inte ensam.Genialiteten började med judarnas gamla testamente och deras genialiskaanvändning av Guds ord och väsen för sina syften, vilket efter Davids och Salomos tiderutmynnade i en nationell självdestruktivitet som varade i sekler. Även Jesus var ett geni,men hans genialitet kulminerade och strandade på Golgata, vart han gick själv för att blikorsfäst med det andra Israel. Grekernas genialitet var icke självdestruktiv så länge denförblev universell, men så kom Platon och höjde sig över mängden och uteslöt Homeros'universella diktarfrihet från samhället, och därmed började Antikens självdestruktivitet.Renässansen spårade egentligen inte ur förrän geniet Luther uppfann protestantismen,och ett märkligt drag hos de tidiga protestantiska teologerna var deras välsignelse avsjälvmordet, som katolska kyrkan alltid förbannat. Shakespeares mest genialiska dramersom "Hamlet", "Othello", "Kung Lear", "Macbeth", "Coriolanus" och "Timon" handlar allaom självdestruktivitet, och ingen historisk företeelse är så genialisk som den franskarevolutionen, som är självdestruktiv från republikens första år till dess sista. Beethovenvar ett geni vars dynamiska musikutveckling fortsattes av Wagner, ett ännu värre geni,78