klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Här har Melvilles egen tragedi och bitterhet redan börjat trots alla kapten PaulJones' leende raljerier och glada sjöslag. Boken blickar bara tillbaka och har ingenting avframtiden att hoppas på.Ännu svagare är den följande romanen från 1856, som i princip sätter punkt för helaMelvilles aktiva författarskap och vår berömda amerikanska litterära guldålder."Förtroendemannen - hans maskerad" är inte ens någon roman. Det första kapitlet, sombehandlar den dövstumme, hans blinda förtroende för mänskligheten och hurmänskligheten avvisar honom med ett "Vi tror inte på dig", en djup allmänmänskligfabel och bitande självironisk-symbolisk satir över författarens eget öde, är bokens endalitterärt intressanta kapitel. Alla de övriga 44 är bara samtal och diskussioner avplatonisk dialog-natur omkring ämnena barmhärtighet och förtroende som inte lederfram till något resultat. Barmhärtighet kan inte praktiseras utan att bli bemött avomänsklighet, och begreppet "confidence" (förtroende, tillit, tilltro) har egentligen ingetexistensberättigande eftersom alla mänskor av naturen misstror varandra som i högreeller mindre grad varande främlingar för varandra. Argumentet presenteras och ältas idet oändliga för att i bokens sista rad avslutas med: "Någon fortsättning torde följa pådenna Maskerad." Därmed drar sig Melville baklänges och obemärkt ut urlitteraturhistorien med hela den korta amerikanska storhetstiden däri.Fortsättningen på "Maskeraden" kom 20 år senare i poemet "Clarel" som visar attMelville under dessa 20 år knappast gjort annat än grubblat över sin egen brist påförtroende efter "Pierre". Denna magnifika, starka och fruktansvärt frånstötande romanförblir höjdpunkten och stötestenen i Melvilles författarskap, en roman som knäcktebåde författaren och hans publik. Dess litterära kvaliteter är extatiskt höga i den förstahälften för att med en våldtäkts brutalitet krossas mot den senare hälftens möte medverkligheten. Två oförenliga motsatser besjälar romanen: euforisk skönhet och skakandedokumentär realism: läsaren slungas från paradisets höjder ända ner till helvetetsbittraste avgrunder, skönheten skändas av ondska och våld, landsortslivets pastoralaharmoni sätts av storstadslivets hårdhet i tvångströja. Sällan har en dokumentär realismi litteraturen varit så extremt skoningslös, konsekvent och naken. Aldrig har enförfattare självmant slungat sig från så serena höjder till så bittra avgrundsdjup. VarkenMelville eller hans publik kom någonsin över denna stötesten, den litterära skönhetensfåfänga och vanmakt gentemot verkligheten, och romanen förblir för evigt den svårastestötestenen i amerikansk litteraturhistoria.Och problemet rör hela civilisationen. Naturen och dess odlare bygger upp vadstorstadens mänskovidunder uppslukar och omvandlar till för hela mänsklighetenmenliga och farliga slaggprodukter. En god människa och hennes bästa avsikter ivärlden leder bara till hennes egen undergång i det mänskliga samhället emedan denmänskliga naturen inte kan göras bättre än vad den är. Mänsklig oskuld kan ickeexistera utan att defloreras, och det uppvaknandet till mänsklighetens onda vardagmåste vara roten till varje enskild människas livs tragedi. Denna vanliga vardagligaallmänmänskliga tragedi förstorar Melville i Pierres utveckling från ren eufori till råastevåld upp till en valfisks proportioner. Därför är romanen så oerhört stark ochöverväldigande och dess traumatiska chockverkan så omöjlig att komma över.Herman Melville är årsbarn med drottning Viktoria av England, en annansfinxartad mänsklig gåta, som från höjden av sitt aktiva liv drog sig tillbaka in i ettdunkelt tomrum av självisolering. Men under drottning Viktorias tid utveckladesEngland till ett världsimperium vars dimensioner ej skådats sedan Habsburgaren KarlV:s tid, och den sekundära hamnhåla som Melville föddes i, levde i under större delenav sitt liv och även gick hädan i var New York, som ingen då kunde ana att skulle bli71