klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Vad skall vi då tänka om hans romaner? Ju mindre sagt om dem, desto bättre,menar många, men dock finns det även bland dem pärlor som skiljer sig från mängden.Hans första roman och litterära genombrott är "Improvisatören", ungefär en mertempofylld version av Goethes "Wilhelm Meisters läroår" men med samma döendeälskarinnor överallt. Mera intressant är då den tredje romanen, "Bara en spelman", somär hans enda tragiska. Huvudpersonen Christian skildras i tre delar, först som barn isvåra omständigheter, sedan som yngling i svåra omständigheter och slutligen somlämnande detta livet under bedrövliga omständigheter. Romanen innehåller scener somman aldrig glömmer, exempelvis den brinnande storkmamman som vägrar lämna sinaofärdiga ungar när judefamiljens hus brinner, den säregne gudlöse fosterfadern ochhans självmord inför barnets egna ögon, och den fruktansvärt starka slutscenen.Den tredje delen är den intressantaste. Med oro har man fått följa med musikernChristians alla outsägligt svåra prövningar som barn och yngling, och när den tredjedelen inleds väntar man med spänning på under vilka omständigheter vi nu skall fåmöta honom. Men han lyser med sin frånvaro. Vi får inte möta honom alls. Först underde sista kapitlen träder han oss åter till mötes under oändligt gripande omständigheter.Med avsikt har Andersen hållit honom borta för att slutet skall bli desto starkare, ochdet blir det. Historien om hur han som under hela sitt liv som ständigt mobbad utbölingtar hand om den skadade storken, blott för att denna senare skall bli hackad till döds avsina storkbröder, hör till det djupaste och mest gripande som Andersen skrivit:musikern, som skändats ihjäl av sitt släkte, uppvisar denna av sina bröder ihjälhackadeharmlösa stork för hela evigheten med den outtalade frågan: vad är meningen? Man kanse hela romanen som en uppgörelse med det så typiskt skandinaviska fenomenetmobbning i hela dess hårresande onödighet och fruktansvärda tragik. Andersen finnersitt yppersta försvar mot den mobbning han själv fått umbära i en till döds mobbadmedbroder av ett ännu oskyldigare släkte än han själv. Romanen skriven 1837 är avoöverskådlig betydelse som psykologisk studie av ett alltför typiskt musikeröde.Den fjärde romanen "De två baronessorna" skrevs för pengar under Andersensframgångs dagar då han redan ernått etablerad ställning. Hans kontrakt med denbrittiske förläggare som fått romanens förhandsrätt var mycket förmånligt. Avsynnerligt intresse är hans mest okända och mest ambitiösa verk "Ahasverus", ettdiktverk som helt skiljer sig från all hans övriga produktion. Han skrev också ett antalsjälvbiografier av vilka den sista, "Sagan om mitt liv", är den mest omfattande, och somalltid i självbiografier är det som han berättar om andra mycket intressantare än det hanberättar om sig själv. Slutligen har vi hans sista verk "Lycko-Per", en underbar liten sagaom den idealiska karriären och det idealiska slutet på en sådan. Man kan kalla den detlyckliga slutet på ett av litteraturhistoriens mest lyckade och lyckliga kapitel.Frågan om Andersens eventuellt kungliga börd lämnar vi därhän. Om konungChristian VIII verkligen var den äkta fadern till sagoberättaren från skomakarhemmet iOdense på Fyn så såg han noga till att det aldrig skulle kunna bevisas. Man har ändå iefterhand försökt bevisa det, men det enda man med säkerhet lyckats bevisa därmed är,som alltid i litteraturhistoriska spörsmål, att man i alla fall inte kan bevisa att det intevar så.Detta är den uppdelning vi skulle vilja göra av hans bästa berättelser:Första kategorin: Klassiska sagor101