klicka här för att öppna - fritenkaren.se

enda möjliga flyktvägen som för Melville med sin lamhet är helt omöjligt att försöka sigpå.Flera nätter försöker dock Melville fly ändå utan att lyckas få någon chans. Dåkommer det en deus ex machina: nyheter kommer från stranden om att Toby, fångenstidigare medfånge som spårlöst försvunnit, nu plötsligt kommit tillbaka. Melville får iregel ej besöka stranden, men nu mobiliserar han alla sina bevekelsegrunder för att fåkomma dit och träffa Toby, och hans vänner kan ej motstå hans böner.Buren till stranden, som han då får återse med dess anblick av havet för förstagången på tre månader - vilken befrielse, vilken frihet bara det! - får han veta att ryktetär falskt och att Toby inte alls är där. Men Melville ger sig inte. Till varje pris vill hanändå ner till stranden utan att han ens vet vad som försiggår där.Det visar sig att en båt kommit dit och att någon från båten erbjuder attraktiva varorför att få köpa något från infödingarna. Melville som trotsat sina väktare med attplötsligt ensam börja stappla ner till stranden känner igen infödingen i båten som engammal god vän. Genast ser han sin chans utan att fatta sammanhanget. Det visar sigatt infödingsvännen utbjuder sina varor just för att därmed köpa den vite tabubelagdaturmannens frihet. Hans väktare gör envist motstånd fastän varorna är världens mestvärdefulla och attraktiva för infödingarna: gevär, krut och bomullstyg. Melville stapplarvidare och vill komma ombord på båten. Det egendomliga inträffar att infödingarna blirrådvilla och inte vet vad de skall göra och börjar träta inbördes. Någon enighet om attden vite turmannen skall behållas råder inte då hans bästa vänner bland kannibalernainte har hjärta att hålla honom kvar då han så gärna vill resa. Till slut säger en av demmed tårar i ögonen till Melville de två enda engelska ord han har fått lära sig: "home"och "mother". För Melville är detta klarsignalen, och han fruktar ej längre att ta sigombord på båten trots alla infödingarnas hotande spjut. Båten glider ut, men han ärännu inte räddad, då de vildaste infödingarna sätter efter båten och simmande försökergenskjuta den. De lyckas nästan, och två kommer fram till båten. Då begår författarenden kanske enda våldshandling han begått i sitt liv: han lyfter ett spjut och drämmer tillden farligaste av de båda simmarna. Den andre klarar hans medpassagerare av. Dettahårda slag från individens sida, den för infödingarna så omistlige gudomlige viteturbringande mannen, mot det kollektiv som skänkt honom ett sådant paradis, äravgörande för hela Melvilles författarskap. I det slaget bärgar han sitt suveränaoberoende av hela mänskligheten.Men hur i all sin dar kunde infödingen komma över så dyra varor och bege sig tilldenna avlägsna vik enkom för att köpa Melville fri från kannibaler, och hur kunde hanveta att Melville fanns där? Till detta ger Melville en rimlig förklaring. Det övernaturligaligger i det att Melville själv kom ner till stranden och kunde börja stappla omkring påegna ben efter en tre månaders lamhet. Aldrig kunde infödingen ha väntat sig att fångensjälv skulle komma till honom i just det rätta ögonblicket, och aldrig kunde Melville haanat att hans vän infödingen var den som kommit dit just i avsikt att friköpa honom.Och hur uppstod ryktet om Tobys återkomst? Det är det största mysteriet.När allt detta hände 1842 och författaren var 23 år gammal hade han ännu ingentanke på att bli författare. Han bekänner själv att hans liv egentligen började först två årsenare då han för första gången fick uppleva Rio de Janeiro. Först efter det började hanskriva. "Typee" eller historien om hans fångenskap hos kannibalerna blev hans förstaroman, och när den kom ut meddelade sig Toby. De båda skepps- och fångkamraternasåterförening efter fyra års ömsesidig ovisshet om varandras öden - båda troddevarandra vara döda och uppätna - löser mysteriet Toby på ett underbart sätt och utgören bedårande avslutning på romanen som ett lika sanningsenligt och dokumentärt62