klicka här för att öppna - fritenkaren.se

par segelduksbyxor. Ändå träffar man sällan män med ett sätt som ger mindreanledning till kritik än hans."Vi ser genom Hawthornes ögon en man som är hopplöst vilsen i tillvaron och somutan att själv tro på någon framgång i sitt sökande ändå söker, och vi vet av hans senareliv att han aldrig fann vad han sökte.Men vi går händelserna i förväg.Romantikern Melville."Mardi" är hans sista roman om Söderhavet och utan tvekan den märkligaste av detre. Inte bara ger han här sin fantasi de friaste tyglar och svävar fullkomligt ut i det blåburen av en ohejdbar improvisations- och fabuleringsförmåga, utan dessutom blottarhan här hela sitt överväldigande sinne för metafysik för första gången samtidigt somdenna roman är hans mest romantiska.Till karaktären minner den mest om den tyska förromantiken som den fannsitt uttryck genom Joseph von Eichendorff och Goethes "Wilhelm Meister" med mångakvinnoäventyr och massor med lyriska dikter och sånger som ackompagnemang ochutsvävningar till den exotiska och sensuella miljön. Men vad i fridens namn handlaregentligen denna svulstiga och svårtillgängliga roman om, den första av Melvillesoöverskådliga valar?I början är den lätt att hänga med i, ty händelserna är starka, konkreta ochdramatiska. Den spännande och inte minst humoristiska flykten tillsammans med"vikingen" Jarl från valfångaren Arcturion i en liten öppen båt med åtföljande långvarigvistelse mitt på Stilla Oceanen erinrar till stämningen mycket om Poes "Arthur GordonPym", och fortsättningen är lika lovande: de möter ett övergivet fartyg med mångamysterier, träffar där infödingsparet Samoa och Annatoo, och sedan följer händelsernaslag i slag: den vackra Annatoo dukar tyvärr under i en storm, men senare får de tillfälleatt ta hand om en annan vacker kvinna som kallas för Yillah. De räddar henne från ensäker död då de dödar den överstepräst som hade tänkt offra henne till enmänniskoofferskrävande gud av något slag, och så visar det sig dessutom att Yillahegentligen är vit. På grund av dråpet på översteprästen förföljs sedan huvudpersonernagenom hela den långa resten av romanen av blodtörstiga hämndgiriga vildar, som ocksålyckas ta hämnd på åtminstone både Samoa och Jarl men dock inte på huvudpersonen,romanens jag, Melville själv, som av söderhavsborna kallas för Taji, vilket är enbenämning på någon annan av deras många då och då återinkarnerade gudar. Liksom i"Typee" framställer här Melville sig själv som i infödingarnas ögon något halvgudomligtväsen.Tyvärr kommer dock Tajis älskade Yillah bort, och så inleds den långa jakten påhenne som varar ända fram till romanens sista sidor och ännu längre, ty hon återfinnsaldrig. Hon är symbolen för den högsta lyckan, därför är det omöjligt att tröttna på attjaga henne, medan den sensuella Hautia av någon anledning inte alls utövar sammalockelse på författaren. Hon jagar honom lika friskt som han jagar Yillah, och till slutlyckas Hautia slå sina klor i författaren, och det blir nästan hans undergång. Hanstorknar i hennes sällskap, hon dricker upp hans själ, och efter den betan vet författarenatt han aldrig skall finna Yillah. Romanen slutar med att han lämnar allt hopp om Yillahbakom sig för att i stället för resten av livet irra omkring i evig oro. Hautia är symbolenför den köttsliga kärleken, och tydligen är detta element i livet för Melville mera på ontän på gott.66