klicka här för att öppna - fritenkaren.se

litet utrymme; men skall då en Shakespeare icke anses vara förmer än en Tora Dahl? Vihar i dessa essayer försökt ge sådana förmågor större erkännanden som vi har tyckt atthar förfördelats tidigare. Till dessa hör även Herman Melville, fastän han alltsedan 20-talet aldrig annat än ständigt har uppvärderats.Kan hans uppvärdering nå någon gräns? Är han Amerikas störste författarenågonsin? Han satte själv snäva gränser för sin expansion, och han var av alla Amerikasstora författare åtminstone den mest självkritiske.Ju mer man utforskar honom, desto fler blir spörsmålen. Vadan hans totalahelomvändning i livet från halsbrytande äventyrare på världens sju hav till tråkigtulltjänsteman på samma stol i tjugo år? Från den oförvägnaste tänkbara vildsälle blevhan till den tråkigaste och mest otillgängliga tänkbara träbock. Vad innebar hans tidigastagnering egentligen? Är det sant att han resignerade totalt från alla litteräraambitioner vid bara 37 års ålder, eller fortsatte hans vulkaniska verksamhet underjorden fastän vulkanen verkade utslocknad? Vad tänkte han egentligen? Vem var han?Det finns ingen inom litteraturhistorien som kan uppvisa en liknande skaparsagasom han. Inom musikhistorien finns det två: Johann Sebastian Bach och Jean Sibelius.Liksom Melville sjönk Bach under sin levnad ner i ett slags kronisk yttre stagnering ochupphörde förnya sig medan världen föraktade honom, för att först efter sin död få sinstora H-moll-mässa för första gången uppförd och sin Mattheuspassion återupptäckt100 år efter uruppförandet. Ett liknande förakt under sin samtid och renässans långtefter sin död erfor Melville. Sibelius hade komponerat sina yppersta verk redan innanhan fyllt 32, då fick han sin statspension, sin andra och största symfoni hade han gjortfärdig vid 38 års ålder, sedan drog han sig ständigt mer och mer tillbaka för attkomponera mindre och mindre under en obönhörlig självkritik, och under sina sista 30år komponerade han ingenting. Vid 38 år hade Melville skrivit sin nionde roman, ochdet tog 30 år innan han skrev sin tionde.Vi kommer bara åt Melville genom hans romaner, hans brev och de kända dragenav hans liv. Under hela sitt liv var han mest känd som "mannen som levt medkannibaler". För de flesta var det det enda han var känd för. Det var Herman Melvillesidentitet, på vilken alla kände igen honom: han som levde bland kannibaler.Den första romanen "Typee" skildrar detta liv bland kannibaler. Han lever ensambland kannibaler, han är fånge hos kannibalerna, han talar inte samma språk somkannibalerna, han hålls strängt utanför kannibalernas statshemligheter, kannibalerna ärangelägna om att han bara skall tro gott om dem och bara lära känna dem genom derasbästa sidor, och av kannibalerna lär han sig att de trots sin kannibalism är bättremänskor, lever bättre, är lyckligare och vänligare än egentligen alla kristna civiliserademänskor. I de berömda kapitlen 26 och 27 bevisar han denna sin tes med bland annatdet berömda exemplet om de vitas fördomar om kanniballiv, att kannibalerna lockarskepp till stranden för att äta upp dess besättningar råa, en saga som Melville bevisarvara lögn, medan längs de flesta kuster i den civiliserade världen det då för tiden fannslurendrejare som med falska eldar lockade skepp på grund vars besättningar mördadesför att de professionella kristna vrakplundrarna skulle få utlopp för sin girighet. Depolynesiska kannibalerna åt endast upp fiender som stupat i strid, och i dessa måltiderdeltog endast manliga krigare och präster. För övrigt var dessa kannibalers liv merastädat och ordnat, mer hygieniskt och harmoniskt än någon europés.Han lever i paradiset hos dem men flyr ändå till sist därifrån. Inte ens dessa de bästaoch lyckligaste av alla mänskor trivs han tillsammans med. Hur skall han då ickevantrivas i civilisationen!60