klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Maupassant är även den enda av de tre som skriver någonting mellan raderna.Hans prosa är därför aldrig utan en viss lyrik, medan det just är den totala avsaknadenav väsentligheter osynligt blottade mellan raderna som gör Flaubert ibland till dentråkigaste av alla franska författare och Baudelaire till en så tom grimas, som bara blirtommare ju värre han grimaserar.Den förste renodlade pornografikern.Det är det och ingenting annat som Zola är, men saken är den att han är det medfiness. Han skriver inte bara om mänsklig låghet, samhällelig ruttenhet, bestialiska brott,omedvetna mördarinstinkter, skamlösa äktenskapsbrott och mänsklig förnedring inabsurdum med annat sådant, utan vad han framför allt skriver om är människan ochden mänskliga faktorn som de ter sig i alla mänskligt betänkliga situationer. Han läggermänniskan på sträckbänken, han dissekerar henne levande, han utsätter henne för allatänkbara vidriga experiment, han tar fram allt det värsta ur henne men glömmer aldrigatt hon är och förblir en människa, och det är denna mänsklighet som över huvud tagetgör hans monstruösa författarskap möjligt."Therèse Raquin", hans första kraftprov och genombrottsverk, kan avfärdas som ettpornografiskt frosseri i det äckliga, men mördarparet Therèse och Laurent förblir ändåmänskliga allt igenom och slutar med att rädda sin mänsklighet åt evigheten genom attslutligen hellre var och en begå självmord än att mörda varandra. Trots allt försonar desig med den mördade Camille och hans moder, som ensam överlever dem utan attkunna vittna om deras brott för någon.Tydligast markeras Zolas mänsklighet genom hans humor. Den är aldrigpåträngande utan alltid fint försynt och nästan omärklig i sin underfundighet. Hanskildrar alla sina djuriska och brottsliga mänskor med en avståndstagandekarikatyrtecknares sinne för mänskliga proportioner utan att hans karikatyrer någonsinblir elaka, löjliga eller överdrivna men dock ändå förblir karikatyrer som blirskrattretande just genom den sympatiska mänsklighet som trots allt lyser igenom alltdet oformliga mänskliga förfallet. Därigenom förblir han läsvärd genom seklerna trotsall den oformliga litterära svulstigheten i alltför många av hans romaner.I den stora cykeln om familjerna Rougon och Macquart, som består av 20 romaner,är långt ifrån alla av samma intresse idag som de var för sin samtid, men några måste viframhålla som trovärdiga kandidater inför evigheten. De är nummer ett i serien,"Rougonernas uppkomst", nr 5 "Abbé Mourets felsteg", nr 7 "Krogen", nr 12 "Livetsglädje", nr 13 "Germinal", nr 16 "Drömmen", nr 17 "Människodjuret" och den sista, nr 20"Doctor Pascal". Den nittonde, som behandlar Frankrikes och det andra kejsardömetssammanbrott inför kriget med Preussen 1870, är väldigt tom och tungrodd i sina förstatvå delar medan den tredje delen är av utomordentligt litterärt intresse.Låt oss försöka inringa det centrala hos Zola, det som vi menar vara hansmänsklighet och finstämda humor mitt i allt det elände som han skriver om. Vi får integlömma att han var till hälften italienare, då hans far var venetianare. Den människosynsom är så egen och så typisk för Zola har mycket gemensamt med Leonardo da Vincisteckningar av vanskapta, med renässanskonstens grotesker och inte minst med DantesInferno och skildringen av dess rättvist drabbade men dock mänskliga fångar. Det är enskarpt genomskådande människoskyn som icke skonar människan det minsta men somsamtidigt framhäver hennes mänsklighet.Låt oss nu ge ordet över till Émile Zola.83