klicka här för att öppna - fritenkaren.se

Dickens i diket.Den karaktär som räddar ”Hard Times” som roman är utbölingen StephenBlackpool, en av Dickens’ mest melankoliska gestalter, en obildad arbetare som aldrigråkar annat än illa ut trots sin fullständiga hederlighet: han blir mobbad av sinfackförening, terroriserad av en ständigt återkommande alkoholiserad före detta hustru,utnämnd till syndabock för ett bankrån och ramlar slutligen ner i ett gruvhål och slårihjäl sig men lever ännu när man hittar honom så att han kan genomföra romanens endadödsscen till stor skam för alla som överlever honom.Finns det något samband mellan Stephen Blackpools öde och personlighet ochDickens’ egen situation i mitten på 1850-talet? Det är efter ”Bleak House” som Dickensinleder sina småningom fullständigt fördärvbringande uppläsningsturnéer, och dessatar nu mycket tid ifrån honom som tidigare upptogs av skrivandet. ”Hard Times” ärockså en av hans kortaste romaner. Men genom sina uppläsningsturnéer fick Dickens”kontakt med folket”, han kom ”närmare verkligheten”, han upptäckte ”samhälletsoacceptabla tillstånd”, och framför allt så tjusades han av massornas jubel.Tar man bort Stephen Blackpools gestalt så är resten av romanen en grå och tristtragedi utan mening och utan ljuspunkter. Borta är Dickens’ tidigare så blomstrande ochmålande språk, borta är berättarglädjen, idealismen är död, och alla romanens mångasnusförnuftiga realister gör inte annat än går under eller går på nitar. De inser inte enssjälva i all sin realism vilken öken de lever i. Det är bara Stephen Blackpool somgenomskådar industriöknens elände, och därför blir han utfryst, förföljd och utsedd tilloffer för systemet.I ton och anda liknar denna roman ingen av Dickens’ tidigare romaner men i ställetBalzacs ökända ”Bönderna”: det är samma hopplösa småaktighet, universella latentaondska, samma mörker och tristess och samma omänsklighet som genomgåendekaraktär, som om den var det enda drag alla mänskor ägde gemensamt. Endast StephenBlackpool skiljer här människan Dickens från monstret Balzac.Dickens’ fall.Höjdpunkten i ”Lilla Dorrit” är när den gamle William Dorrit mitt i sitt välstånd ochsin rikedom under den stora societetsbanketten i kapitel 55 håller sitt gripande tal som iblixtbelysning avslöjar en ofattbar tragedi som är Dickens egen: han är fri och kan resasom han vill och behöver aldrig svälta eller lida förödmjukelser mer. Och det visar sigatt denna frihet i rikedomens tecken är ett värre fängelse än det som han levde i underså många år under så miserabla förhållanden.I sitt gripande tal under banketten har han plötsligt blivit senil, och han tror att hanär tillbaka i fängelset. Skillnaden är endast den, att i fängelset hade han en viss Bob, denbäste av alla fångvaktare, som kunde hjälpa honom att hitta i de mörka gångarna. I denfashionabla världen bland alla rika lurendrejare finns det inte längre någon Bobfångvaktare som kan hjälpa honom att hitta vägen. Förgäves försöker bankettensdeltagare få den gamle mannen att ta sitt vett till fånga och sätta sig ner och tiga, menden gamle löper hänsynslöst linan ut och tystnar inte förrän alla gästerna har lämnatbordet av förfäran. Det är Dickens’ version av en Banquo-bankett: utan spöken mendesto effektivare i sin desto djupare mänsklighet.Denna bedrövliga tillställning måste på något sätt vara en reflektion av Dickens’egen själ anno 1857, 45 år gammal och utled på livet. Som barn satt han med sin far och31