Europas kulturtraditioner. I Ryssland är detta drag tydligast hos kultur<strong>för</strong>aktarenTolstoj samt Dostojevskij, som såg Europa som en enda stor kyrkogård. I Amerika ärden <strong>för</strong>ste som vågar uttrycka denna ocivili<strong>se</strong>rade antisociala ouppbyggliga kulturledaden högt bildade och djupsinnigt inåtvände Nathaniel Hawthorne, fem år äldre änEdgar Allan Poe och dock icke litterärt bemärkt <strong>för</strong>rän efter detta litterära snillesbortgång.1850 slår Hawthorne igenom med det briljanta triangeldramat "Den röda bokstaven"om puritansk <strong>för</strong>dom och vidskepel<strong>se</strong> i New England under 1600-talet. Här träderHawthornes hela arvsbelastning oss till mötes. Han var själv ättling till de fanatiskapuritaner som lade grunden till det egentliga Amerika och hade i sin släkt åtskilligaskenheliga monster i hög social ställning som aldrig tvekat <strong>att</strong> <strong>för</strong>följa och <strong>för</strong>dömaoliktänkande, fritänkare och mänskliga syndare. I detta stränga <strong>för</strong>flutna är Hawthornemera fast själv än vad Europa är i sina kulturtraditioner."Den röda bokstaven" är fram<strong>för</strong> allt en underbar kvinnostudie och närmast enamerikansk motsvarighet till Alexander Dumas den yngres "Kameliadamen", då bådadessa små litterära mästerverk är ägnade <strong>att</strong> skänka fallna kvinnor en värdighet dealdrig haft <strong>för</strong>ut i litteraturen. Men Hawthornes egentliga mästerverk är "Hu<strong>se</strong>t med desju gavlarna", en inträngande studie i allt vad dekadens egentligen handlar om.Hawthorne är fram<strong>för</strong> allt en underbar iakttagare med ett gudabenådat sinne <strong>för</strong>detaljer. Allt vad han ob<strong>se</strong>rverar och <strong>se</strong>dan beskriver får ett eget liv som inte alltid ärpositivt men dock alltid fascinerande. Hu<strong>se</strong>t med de sju gavlarna är så späckat medunket liv i form av atmosfärer, stämningar, minnen och andra mer eller mindre osynligaspindelvävsliknande fångstnät <strong>för</strong> iakttagaren <strong>att</strong> mänskorna själva knappt får plats idet stora hu<strong>se</strong>t. De kvävs, de får slag när de slår sig ner <strong>för</strong> <strong>att</strong> vila i de allt<strong>för</strong>skrymmande fåtöljerna, de drivs halvt till vanvett av alla hu<strong>se</strong>ts släktminnen, degrubblar sig sjuka över <strong>för</strong>flutna mysterier och tragedier, och de flyr till sist i panik frånden allt<strong>för</strong> out<strong>här</strong>dligt tunga miljön.Huvudpersonen är domaren Pyncheon, romanens monster, en mönstermedborgare,domare, <strong>för</strong>mögen och osårbar men med ett hjärta av sten. Han kommer aldrig själv tillhu<strong>se</strong>t, var hans lurade släktingar <strong>för</strong> en så eländig tillvaro, utom <strong>för</strong> <strong>att</strong> plåga dem, ochnär han äntligen vågar stiga riktigt in i hu<strong>se</strong>t är det blott <strong>för</strong> <strong>att</strong> dö. Och vilken hämnd<strong>för</strong>f<strong>att</strong>aren tar på denna etablerade repre<strong>se</strong>ntant <strong>för</strong> samhället, tradition, dygd och ära!När domaren sitter död i sin stol träder <strong>för</strong>f<strong>att</strong>aren själv fram, hånar honom, gäckas medhonom, utmanar honom och allt utom skymfar honom medan den döde helt <strong>för</strong>svarslössitter i sin vanärande död och utgör boxningsdynan <strong>för</strong> <strong>för</strong>f<strong>att</strong>arens måttlösa <strong>för</strong>akt <strong>för</strong>all etablerad dekadens i världen.Dock går Hawthorne aldrig så långt som till uppror och handgripligheter. Han nöjersig med ädelt <strong>för</strong>akt. Samma avståndstagande och sarkastiska hånleende bemöter han<strong>se</strong>nare hela Europa med när han får en konsulsbef<strong>att</strong>ning i Liverpool. I England träffarhan berömdheter som Lord Tennyson och sin kringirrande vän från hemlandet HermanMelville utom drottningen och andra, han be<strong>se</strong>r London i all dess viktorianska prakt,och efter ett besök i British Mu<strong>se</strong>um fäller han kommentaren: "Det nuvarande är allt<strong>för</strong>tyngt av det <strong>för</strong>flutna. Vi har i vår jordiska tillvaro inte tid <strong>att</strong> rätt uppsk<strong>att</strong>a det som harlivets värme och finns runt omkring oss; ändå samlar vi ihop de <strong>här</strong> gamla skalen"(minnen från Egypten och Babylon) "från vilka allt mänskligt liv <strong>för</strong> länge <strong>se</strong>dan har<strong>för</strong>svunnit och som det <strong>för</strong> evigt har avskuddat sig. Jag kan inte <strong>för</strong>stå hur kommandetidsåldrar skall kunna stappla vidare under all denna döda tyngd plus de tillägg somständigt kommer <strong>att</strong> göras till den."48
Här har vi den stora dekadan<strong>se</strong>n i sin prydno <strong>för</strong> <strong>att</strong> inte säga i sitt embryo.Hawthornes anmärkning mot underhåll av kultur och traditioner är mänsklig ochträffande men inte konstruktiv. Vad var tiden 1914-1945 om inte ett enda stortuniver<strong>se</strong>llt uppror mot alla mänskliga bestående värden? Och var ett sådant uppror värtmödan?Fastän Hu<strong>se</strong>t med de sju gavlarna var 200 år gammalt och lika tungt ochminnesbelamrat som de gamla mumierna och sfinxerna i British Mu<strong>se</strong>um var dock dettahus sprängfullt av liv från golv till tak genom alla de gamla spöken, mysterier ochminnen som Hawthorne befolkade det med. Det hu<strong>se</strong>t rev Hawthorne aldrig neremedan han i den miljön hade sina egna rötter, sina familjeminnen och sin identitet.Men när han re<strong>se</strong>r utan<strong>för</strong> sitt eget Amerika och överväldigas av Europas kulturkrafthar han ingenting emot <strong>att</strong> Parthenonfri<strong>se</strong>n bränns till kalk, emedan den inte rör honomsom amerikan personligen.Samma brist på identifikation med Europa som civilisationens vagga visarDostojevskij när han kallar Europa en <strong>för</strong>fallen kyrkogård. Denna amerikanska ochryska ignorans ter sig betänklig i sin medvetna och nästan demonstrativa kortsynthet.En studie i mänsklighet.Harriet Beecher Stowe är fyrtio år gammal när hon 1852 utgiver "Onkel Tomsstuga", en amerikansk kvinnoprestation jäm<strong>för</strong>bar med Emily Brontës "WutheringHeights" och Mary Shelleys "Frankenstein". Denna ytterst tendentiösa, pekorala, fögalitterära och bitvis hyper<strong>se</strong>ntimentala negerroman blir i själva verket Amerikasinternationella litterära genombrott: inom kort tid har boken övers<strong>att</strong>s till 20 språk ochsålts i oöverskådliga miljonupplagor.Den är ett drama i tre akter av vilka den <strong>för</strong>sta omf<strong>att</strong>ar scenerna hos Shelbys, den<strong>för</strong>sta <strong>för</strong>säljningen av onkel Tom och slavinnan Elizas dramatiska flykt. Den andraomf<strong>att</strong>ar den tårdrypande St Clare-episoden med barnet och fadern av den goda<strong>för</strong>näma familjen som båda går under, och den tredje akten är den kraftfulla Legreeepisoden;och det är i själva verket i denna sista fas <strong>för</strong>st som romanen slår ut i full krafti den fruktansvärt naturalistiska skildringen av den totala mänskliga brutalitetenpersonifierad av Simon Legree och dess motsats i den totala mänskliga ödmjukhetenpersonifierad av onkel Tom och kraftmätningen mellan dem. Romanen är skriven <strong>för</strong> <strong>att</strong>göra mänskor upprörda, och ännu idag är det omöjligt <strong>för</strong> en läsare <strong>att</strong> inte bli upprördav den. Den gamle beskedlige onkel Tom är bara en rättslös neger utan talan som därtillär så naiv <strong>att</strong> han är dum i sin enfaldiga godhet. Just <strong>för</strong> <strong>att</strong> han är neger, så enkel och såödmjuk i sin enfald får läsaren genast respekt <strong>för</strong> honom från början, och det är med oroman följer med hans tvångs<strong>för</strong>säljning, då man genast f<strong>att</strong>ar <strong>att</strong> denna enkla rättfärdigaman är ömtålig i sin godhet och icke skapt <strong>för</strong> <strong>att</strong> vara slav. Negerslaveriet i Amerika ären <strong>för</strong> hård verklighet <strong>för</strong> <strong>att</strong> en så mjuk man som onkel Tom över huvud taget börkonfronteras med dess verklighet. I det längsta uppskjuts konfrontationen <strong>för</strong> <strong>att</strong> blidesto mera <strong>för</strong>krossande när den slutligen äger rum på Simon Legrees bomullsplantagevar ingen lag kan kalla något vittne till den mänskoutrotning som öppet pågår i Legreeskoncentrationsläger.Simon Legree är repre<strong>se</strong>ntant <strong>för</strong> samhället, lagen, ordningen, kapitalismen och alltetablerat. Onkel Tom, hans offer, är en rättslös negerslav utan talan. Men HarrietBeecher Stowe berättar sin saga så skickligt <strong>att</strong> hela mänskligheten tvingas ta parti <strong>för</strong>den rättslö<strong>se</strong> negerslaven utan talan mot hela Legrees samhälle, lagar, ordning,49