klicka här för att öppna - fritenkaren.se

fantasi, som är friare än någon annans utom Edgar Allan Poes. Hur kan han då kallasrealist när han bara skriver science fiction om sådant som ännu inte hör verkligheten till?Hans realism består av den solida grunden av vetenskapliga fakta. Vari består då hansnaturalism? I hans fantasiers omåttlighet och i hans karaktärers fullkomligt skrupelfriahandlingskraft: de flyger till månen utan att ana att rymden saknar atmosfär och välmedvetna om risken att de kanske aldrig kommer tillbaka mer, de ingriper ivärldsordningen med mer eller mindre terroristiska medel, de utmanar de ytterstanaturkrafterna i sina flygande maskiner medan de knyter näven mot Gud, de eldar uppdet fartyg de färdas med för att hinna till London i tid för att vinna ett vad, de inbillarsig att de kan resa till jordens medelpunkt och är konsekventa nog att på fullt allvarförsöka, vad är det de inte vågar göra, och vilka konsekvenser ryggar de tillbaka för?Inte en enda! Häri ligger något av naturalismens innersta väsen: att våga befatta sig meddet yttersta obehaget och ta konsekvenserna och gå till botten med det. Det finns ingetsoptunnelock som Zola ej vågar lyfta på, det finns ingen avgrund hos kvinnan som LeoTolstoj ej vågar kasta sig in i, det finns inget samhälle som ej Ibsen vågar riva ner ochdemaskera, det finns inget som Strindberg ej vågar attackera, och det finns ingenvetenskaplig möjlighet för framtidens mänsklighet som Jules Verne ej vågar probera.Han vågar befatta sig med människans yttersta självdestruktivitet och hennes hanteringmed det yttersta vapnet 50 år innan detta existerar, och därigenom är han kanske dendjärvaste naturalisten av alla.Jules Verne i största allmänhet.Vad man än kan tycka om hans språkliga torrhet och brist på litterär rumsrenhet såkommer man inte ifrån att hans fantasi var den mäktigaste under hela 1800-talet och atthan som teoretisk experimentator nästan endast kan jämföras med Lionardo da Vinci.Därtill kommer det faktum att de flesta av hans mest framgångsrika romaner, såsom"Från jorden till månen", "Resan till jordens medelpunkt", "En världsomsegling underhavet", "Jorden runt på 80 dagar", "Den hemlighetsfulla ön" och "Tsarens kurir" ännuidag hundra år efter deras tillkomst hör till de mest lästa av de klassiker från 1800-taletsom överlevt historiens kulturräfster. Dock skrev han även många romaner som inte ärlika väl ihågkomna som de bästa.Till dessa hör "Fem veckor i en ballong", hans första roman från 1863, som dockännu idag är lika utomordentligt spännande och entusiasmerande som den var för 120år sedan. Den skildrar tre engelsmäns ballongfärd från Zanzibar till Senegal, och denmest fängslande av de tre är de två övrigas betjänt, som alltid då och då störtdyker frånballongen när den nödvändigt måste befrias från extra vikt. Romanen är aktningsvärdsom den mest entusiastiska av alla hans romaner.Den andra romanen "Kapten Hatteras resa till nordpolen" är mindre realistisk mendock fascinerande suggestiv i sina skildringar av den då helt okända polarvärlden. Denintressantaste karaktären är dock inte kapten Hatteras själv, Jules Vernes förstautomordentligt vetenskaplige galning, utan den av Franklinexpeditionens tragediinspirerade nästan förolyckade kapten Altamont.Jules Vernes älsklingsförfattare var Edgar Allan Poe, kanske den ende som hade enfantasi som kunde mäta sig med den yngre och mognare fransmannens. I "KaptenHatteras" förekommer tydliga spökliga erinringar om Poe, men närmast Poe kommerJules Verne nog i "Le Chancellor", berättelsen om ett fartygs ohyggliga mardrömsfärdunder en misslyckad kapten och om hur dess besättning och passagerare under de sista80