vagant 4 2008 innmat KUTTA2.indd

Att skriva eller
låta sig skrivas
Kritik obskura
Av anders johansson
et bär emot att kalla sig essäist. Förmodligen
hänger det ihop med essäns allmänna status i
den (svenska) litterära off entligheten: romaner
eller poesi ger uppmärksamhet och i förlängningen
pengar. Och essäer? De märks inte. Förr gav
de åtminstone en viss prestige, men nu? Knappast. En
kollega förklarade, efter att ha fått blott fyra recensioner
av en essäsamling han skrivit, att han inte längre trodde
på det meningsfulla i att skriva böcker.
Om det fi nns ett sårat och förorättat tonfall i det sagda
så är det inte meningen – den skribent som är upprörd
över att hans eller hennes vedermödor inte får tillräckligt
stor uppmärksamhet borde nog ägna sig åt något annat.
Eller är det just det förorättade jag vill ha ur mig? Är essäformen
inte i själva verket sårets uttryck par excellence?
Och är inte dess förutsättningar idag ovanligt goda?
»[e]ssäns innersta formlag [är] kätteriet. Genom
brott mot tankens ortodoxi blir det i saken synligt, som
det i hemlighet är denna ortodoxis objektiva ändamål att
hålla osynligt.« 1 Adorno sa det. Essän skulle alltså vara en
genre som verkar genom brott – mot kontinuiteten, det
kända, det enkla, det förväntade.
tormod haugland
Orm, ugla og and. Prosa obskura
Forlaget Oktober, 2008
Men essän ska inte bara vara kättersk och sprängkraftig;
den måste också vara extra mjuk och anpasslig enligt
Adorno: »att tala oestetiskt om något estetiskt, utan
någon likhet med saken, låter sig inte göras utan att man
förfaller till fi listeri, och därmed på förhand glider bort
från saken i fråga«. 2 Essän verkar genom att imitera – eftersom
det den vill komma åt inte kan defi nieras.
Tror man på detta ideal så måste man rimligen försöka
följa det också i recensioner av essäer. För hur skulle
sådana skrivas annat än i essäform, kätterskt och anpassligt
på samma gång? Därför måste det vara rätt att närma
sig saken för den här recensionen genom att bryta mot en
av recensionsgenrens oskrivna regler: tala inte om personen
bakom den recenserade boken, framförallt inte om
din personliga relation till honom eller henne.
Jag träff ade Tormod Haugland en gång, på Nordens
folkhögskola på Biskops Arnö. Haugland var där som
lärare; själv var jag inbjuden för att hålla en föreläsning.
På kvällen läste jag, i likhet med några av kursdeltagarna,
upp en kort text som låg närmare skönlitteraturen.
Under det efterföljande vindrickandet pratade jag med
Haugland om just gränsen mellan skönlitteratur och
essäistik. Vad var det jag hade läst upp egentligen? Varför
uppfattade jag det inte som en essä, utan något friare, mer
skönlitterärt? Haugland föreslog ett svar: essäer ger svar,
det gör inte skönlitteraturen.
Jag har funderat på hans karakteristik ibland sedan
dess, och den dyker givetvis upp igen när jag får i uppdrag
att skriva om hans bok Orm, ugla og and. Prosa obskura,
»ei samling essay, noveller, intervju og artiklar« som det
står på baksidan. Stämmer Hauglands egen beskrivning
in på boken? Ger de olika texterna några svar, eller lämnar
de läsaren svarslös? Kan man skilja genrerna åt med
hjälp av det kriteriet?
i mars hade jag releasefest för en bok jag hade skrivit.
Det var en märklig dag: på morgonen hade min fru förklarat
att hon ville skiljas. Hela dagen gick jag omkring
som i en dröm, i slow motion, nästan som om jag stod
utanför mig själv. På festen stötte jag ihop med Jonas
Hassen Khemiri, som jag hade hälsat på en eller två gånger
tidigare och vars senaste bok jag just hade recenserat. Jag
hade kritiserat den för att inte hänga ihop. I mina ögon
bestod boken av en ganska godtycklig samling texter. Han
antydde – och jag var fullt medveten om det – att detta var
en anklagelse som kunde riktas också mot min bok. Med
96 97