Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
anders johansson<br />
Det som no skjedde var uverkeleg; meden eg roleg steig<br />
mot bordet, såg eg meg sjølv sitje der, på stolen, ved bordet.<br />
Eg sat allereie ved bordet, medan eg gjekk mot det. Der<br />
sat eg. Eg hadde notisblokka og lokalavisa framfor meg.<br />
Eg gjekk heilt bort til bordet, stilte meg bak meg. Eg såg<br />
handa mi som kvilte oppå blokka, som eit vern om orda,<br />
men så la eg avisa i ein brett over notisblokka. Eg tok opp<br />
avisa med blokka inni, reiste meg frå stolen og gjekk roleg<br />
mot utgangen medan eg følgde etter like bak. Ved speleautomaten<br />
stansa eg, ville eg spele? Eg stod så tett ved han<br />
som spelte at han snudde seg, eg forstyrra han, han skjøna<br />
ikkje kvifor eg hadde stansa så nært han, og eg skjøna det<br />
heller ikkje, for eg kunne ikkje gå lenger, eg kunne ikkje<br />
stå lenger, eg kunne berre falle. Eg såg at eg fall ned på golvet<br />
og vart liggjande (s. 178)<br />
Jaget vaknar sedan upp på sjukhuset, till synes i den verkliga<br />
världen. Efter några aningen mer triviala händelser<br />
slutar novellen med att jaget säger att han vill återvända<br />
till ett realistiskt liv:<br />
– Eit realistiskt liv? spurte Miriam. Kva er det?<br />
– Eit enkelt liv, sa eg. Eg må heim no. (s. 187)<br />
Jaget, enkelheten och hemmet – konstellationen påminner<br />
om den som etablerades i anslutning till Vesaas. Så<br />
vad innebär det att gå tillbaka till ett »realistiskt liv«?<br />
Tillbaka till sakprosan från fi ktionen? Till verkligheten<br />
från litteraturen? Till ett skrivande som korresponderar<br />
med det levda? Vad är det i så fall för sorts skrivande?<br />
»skriving« heter en av bokens kortare texter. Jag<br />
tycker mycket om den. Den handlar om talang vs inlärning,<br />
om skönlitterärt författande och annat skrivande.<br />
Det hela landar i frågan om inspiration. Men Haugland<br />
vänder på detta fenomen på ett ganska intressant vis: »Alt<br />
er improvisasjon. […] Ein ser improvisasjonen, men det er<br />
ikkje ein sjølv som improviserer; ein vert improvisert.« (s.<br />
50) Återigen är det som om en väg ut ur en traditionell, låst<br />
motsättning öppnas, i det här fallet mellan talang och arbete,<br />
frihet och disciplin. Det är en problematik som naturligtvis<br />
hänger ihop med frågan om det skrivande subjektets<br />
förhållande till omvärlden. På ett sätt som för tankarna<br />
till Deleuze sätter Haugland en parentes kring subjektets<br />
skapande – och befriar det därmed. På skriftens immanenta<br />
plan fi nns, för att tala med Deleuze, inga subjektiva känslor,<br />
förnimmelser, erfarenheter eller överväganden; här fi nns<br />
bara singulariteter som föregår både den litterära formen<br />
och formationen av subjektet. Man skapar inte, det skapas.<br />
Ha förtröstan: du blir improviserad!<br />
Till en viss gräns vill säga. Ett återkommande motiv<br />
i Orm, ugla og and är människan som ligger för döden.<br />
Eller snarare människor som befi nner sig i nyss döda eller<br />
snart döda människors närhet. Någon ska begravas, några<br />
andra äter omelett och bråkar om ifall kroppen ska kremeras<br />
eller inte. Döden ställs mot livets trivialitet. Vad<br />
är hemkomsten till sist, annat än denna död? Fast döden<br />
förblir en stum fond, i vars närhet texterna vecklar ut sig.<br />
Det på andra sidan lämnas därhän, okommenterat. Är<br />
det trots allt i den triviala vardagen hemmet fi nns? Inte i<br />
döden, utan i dess närhet.<br />
är jag verkligen ärlig mot mig själv? Bör jag inte<br />
säga att jag ofta tappar tråden under läsningen av boken?<br />
Att jag kämpar och kämpar medan texten bara fl yter<br />
förbi. Det beror säkert på den rastlöshet och oförmåga<br />
att koncentrera mig jag oftast brottas med nu för tiden,<br />
men är det inte också något i texten – en undanglidande<br />
karaktär, en otydlighet beträff ande texternas mål – jag<br />
reagerar på, eller snarare inte reagerar på? Är det min<br />
recension som lider av en viss håglöshet, eller Hauglands<br />
texter som utmärks av en viss intetsägande gråhet?<br />
Borde inte essän om ordet »fi tta«, till exempel, ha varit<br />
lite mindre lärd, eller åtminstone lite mer köttslig? Eller<br />
är det lite torra fi lologiska anslaget tvärtom kongenialt?<br />
Haugland är en författare som sällan drar på munnen –<br />
»Skrivinga er alvoret« kan det heta. Samtidigt blir han<br />
aldrig patetisk eller känslosam vilket kan ge intryck av<br />
att inget viktigt står på spel.<br />
Men det är trots allt inte hela bilden. Det är förvisso<br />
något lågmält över Hauglands humör och stil – Ole<br />
Robert Sunde talar i sitt efterord om »en forlegen taushet«<br />
– men den karaktären hänger samtidigt ihop med<br />
det som jag kanske uppskattar mest med boken: att den<br />
lyckas skruva ned den där förbannade självhögtidligheten<br />
som vilar över litteraturen i allmänhet och essän i<br />
synnerhet. Kanske handlar det om att Hauglands texter<br />
tycks bevara ett tvivel både på sin egen förmåga och på<br />
de genrer de skriver in sig i. I det tvivlet, i den oklarheten<br />
– »Prosa obskura« – ligger en större potential än i det<br />
självsäkra och klara.<br />
jag träffar hassen khemiri igen. Cirkus Hardt<br />
& Negri är i stan, och vi stöter ihop i baren efter<br />
tillställningen. »Det är jag som är Multituden!« säger han.<br />
Jag frågar vad han tyckte om samtalet och vi pratar lite<br />
om den stundande bokmässan i Göteborg. Jag funderar<br />
hela tiden på att ta upp frågan om våra båda böckers koherens,<br />
men gör det inte. Förmodligen är jag för nykter.<br />
två texter i hauglands bok handlar om svenska författare:<br />
Stig Larsson och Kristian Petri. (Är han särskilt<br />
intresserad av svenskar – svenska män? – eller är det bara<br />
ett uttryck för det allmänt generösa norska intresset för<br />
svensk litteratur?) Båda texterna är bra, i synnerhet den<br />
om Larsson som kombinerar initiering och respektlöshet<br />
på ett sätt som är ovanligt i förhållande till det författarskapet.<br />
Texten kommer från Vagant och handlar om<br />
antologin Artiklar 1975–2004. Haugland menar bland<br />
annat att Larsson »i sin argumentasjon framstår som ute<br />
av si tid«. Den höga pretentionsnivån tynger hans texter,<br />
och när den komiskt självmedvetna retoriken redigeras<br />
bort, vilket enligt Haugland är fallet i Artiklar 1975–2004,<br />
blir den auktoritära tvärsäkerheten extra problematisk.<br />
Problemet är närmare bestämt att Larssons karakteristiska<br />
överdrifter och självupphöjelser när allt kommer<br />
omkring är så föga överraskande, menar Haugland.<br />
Vilken konstnär tror inte på det han eller hon gör? Vem<br />
tycker inte att han har god smak? Vem har inte haft fördomar<br />
om en fi lm som man sedan fått bekräftade när man<br />
faktiskt sett den?<br />
Nu är Haugland ändå övervägande positiv till Larsson.<br />
Jag uppfattar det som att han intresserar sig för honom för<br />
att han ser likheter med det egna skrivandet – kort sagt:<br />
han förhåller sig kritiskt till en förebild. Textens avslutande<br />
karakteristik – »ein forfattar som […] hadde som<br />
mål å gjere skrifta si meir levande enn røynda« (s. 207) –<br />
framstår också som högst användbar om Haugland själv.<br />
I det ljuset är det intressant när han citerar en passage ur<br />
essän »Den särskilda stilen« där Larsson talar om stilen som<br />
en oupplöslig del av författaren. Eller med Hauglands ord:<br />
stilen som en materialisering av subjektiviteten. Jag undrar<br />
om han på den här punkten inte bara refererar Larssons<br />
hållning, utan också faktiskt ansluter sig till den. Eller<br />
fi nns det just här en liten men avgörande skillnad?<br />
Själv tror jag att Larssons stilideal är en av orsakerna<br />
till »at forfattarskapen har stilna« (s. 205) som Haugland<br />
formulerar det. (Haugland verkar mena att stelnandet<br />
i första hand beror på den modernistiska konstsynen.)<br />
Texten binds fast vid sin upphovsman, närmare bestämt<br />
vid den bild av upphovsmannen som texten själv<br />
att skriva eller låta sig skrivas<br />
etablerat. Allt avstannar, cirkeln sluts, dörrarna stängs.<br />
Trovärdighet och närvaro uppnås måhända, men än sen?<br />
Vad ska vi ha den närvaron till?<br />
När Haugland talar om att vara hemma, ett realistiskt<br />
liv osv., är han inte långt borta från detta. Men hos<br />
Haugland fi nns också en annan sida som i mina ögon är<br />
mer intressant. Om Larssons auktoritära subjekt hela<br />
tiden har stilmedlen i sin hand, fi nns det hos Haugland<br />
en odefi nierad öppenhet där skrivandet är herre över<br />
subjektet snarare än tvärtom. Medan Larsson, den siste<br />
modernisten, skriver, låter sig Haugland, när han är som<br />
bäst, skrivas. Larsson improviserar, Haugland improviseras.<br />
Larsson har svaren, Haugland har mest frågor, också i<br />
det som ser ut som essäer.<br />
<strong>vagant</strong>s redaktörer hör av sig med respons på en<br />
tidigare version av min text. De är både artigt positiva<br />
och precist kritiska. Hauglands bok glider undan mina<br />
famlanden tycker de. Argumentationen håller inte alla<br />
gånger, omdömena haltar.<br />
De har förmodligen rätt. Ytterst är det nog för att<br />
jag själv haltar, inte håller. Faller isär i skilsmässosorg.<br />
Förmår inte samla mig till att tränga igenom Hauglands<br />
lågmälda fi ness, inte leverera några hållbara svar, bara fl er<br />
frågor. Är det en ovidkommande ursäkt? Lömskt självgod?<br />
Eller borde det tvärtom fi nnas fl er sådana texter:<br />
essäer som inte försöker dölja sin upphovsmans ohälsa?<br />
»Borde« låter pretentiöst – jag menar inte i en idealisk<br />
värld, utan i världen och litteraturen som den ser ut?<br />
Hur ska man annars kunna göra skrifta si meir levande<br />
enn røynda, eller närma sig den skrift som försöker<br />
med det? Jag bestämmer mig för att börja försvara Den<br />
dåliga recensionen. Eller Den mörka. Den som vägrar<br />
ge svar, vägrar att helga det igenkännbara och igenkända<br />
som Deleuze skriver vid ett tillfälle. 3 Kritik obskura.<br />
Tänker mig att Tormod Haugland kunde fungera som<br />
utgångspunkt.<br />
100 101<br />
notar<br />
1 Theodor W. Adorno, »Essän som form«, övers. Anders Johansson,<br />
Glänta, nr 1, 2000, s. 44. (»Der Essay als Form«, Noten zur Literatur.<br />
Gesammelte Schriften, bd 11, Frankfurt a.M.: Suhrkamp, 1974.)<br />
2 Ibid., s. 33.<br />
3 Gilles Deleuze, »Bilden av tänkandet«, övers. Jenny Högström & Fredrik<br />
Svensk, Aiolos, nr 24 / Glänta, nr 4, 2003/nr 1, 2004, s. 26. (Diff érence<br />
et répétition, Paris: Presses Universitaires de France, 1968.)
Change language