You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
anders johansson<br />
vad jag uppfattade som spelad stränghet sa han att vi borde<br />
prata om det där en annan gång, i nyktert tillstånd.<br />
Vad håller ihop en bok? Vad håller ihop en författare? Vad<br />
håller ihop en recension? Vad håller ihop en kritiker? Vem<br />
talar i en essä? Är svaren på de frågorna nödvändigtvis de<br />
samma idag som för låt säga hundra år sedan, eller ens tjugo?<br />
kanske är det här anslaget missvisande i förhållande<br />
till Hauglands bok. Hur förutsägbart är det inte<br />
att inleda en essä om essäer (eller vad det nu är) med en<br />
anspråksfull vända till Adorno? Bör inte formuleringen<br />
»ei samling essay, noveller, intervju og artiklar«, liksom<br />
titelsidans precisering »Tekstar 1994–2007«, förstås som<br />
ett avdramatiserande av genrefrågan: »det är inte så noga<br />
vad det är för sorts texter, det är allt möjligt – ’tekstar’<br />
kort och gott.« Pretentiösa frågor om vilken form som<br />
håller samman Orm, ugla og and skjuter i så fall över målet.<br />
Boken hålls samman av sina pärmar. End of discussion.<br />
Eller? En avdramatiserad form är också en form; i<br />
någon bemärkelse är Hauglands formella anspråkslöshet<br />
givetvis en chimär. Vilka kriterier ligger bakom det<br />
»kresne utvalet« som det talas om på bokens baksida?<br />
och det här förment slappa, personliga anslaget –<br />
Haugland är ju inte slapp! Varför skriver jag överhuvudtaget<br />
om mig själv istället för om Haugland? Det var ju<br />
hans bok det skulle handla om! Eller är bästa sättet att<br />
förstå den att gå via sig själv, via förhållandet mellan skrivandet<br />
och jaget? Är litteraturens koherens alltid knuten<br />
till subjektets koherens? Eller är det tvärtom: att skriva<br />
– essäer inte minst – är att skapa subjektivitet, att ge form åt<br />
ett liv som annars vore formlöst?<br />
I Hauglands skrivande dyker »Tormod Haugland«,<br />
eller någon som tycks påminna om honom, förvisso<br />
upp gång på gång. (Var inte Tor Iden i Inkarnasjon (2004)<br />
också ett alter ego?) I Orm, ugla og and framstår »Tormod<br />
Haugland« ibland som ett namn på en specifi k författare,<br />
ibland som något mer allmänt och öppet, en identitet<br />
vem som helst kan kliva in i. Också boktiteln är bokstavligen<br />
hämtad ur detta namn, som om författaren i sig är<br />
det alfabet skrivandet har att laborera med.<br />
Jaget och texten ännu en gång således. Jag vet inte om<br />
jagtrenden är lika stark i Norge som i Sverige (en lärare<br />
på en svensk skrivarskola berättade nyligen att om de<br />
senast antagna studenterna mest skrev om sitt »jag«, så<br />
var det inget mot alla de som inte blev antagna …). Men<br />
även om också Haugland bearbetar det egna jaget är det<br />
något annat som står på spel i hans fall. Hur mycket det<br />
än kretsar kring »Tormod Haugland« så blir det aldrig<br />
narcissistiskt, knappt ens personligt.<br />
i novellen »plump fiksjon« återvänder Konrad, förklädd<br />
till kvinna, till den pub han var med om att starta<br />
tio år tidigare. Efter ett tag avslöjar han sig, tar av förklädnaden<br />
och förklarar att han har ägnat åren som gått åt<br />
att skriva böcker:<br />
– Eg laga eit pseudonym, sa eg, for ikkje å verte attkjend. Eg<br />
kalla meg for Tormod Haugland.<br />
– Tormod Haugland? Men han er jo forfattar, sa Hilda.<br />
– Ja, det er meg, sa eg.<br />
– Du er jo Konrad, sa ho. Du liknar ikkje på Haugland i<br />
det heile.<br />
– Eg har lært å kle meg ut, sa eg. Eg har gjeve ut åtte<br />
bøker på det namnet, sa eg. (s. 105)<br />
Av detta skulle man kunna göra en typiskt postmodern<br />
poäng om roller och masker som föregår all verklighet,<br />
att det autentiska jaget är en konstruktion, författarfunktionen<br />
en produkt av texten, osv. Men är det inte något<br />
i det resonemanget som börjar kännas slentrianmässigt?<br />
Och är det inte något hos Haugland som pekar i en lite<br />
annan riktning?<br />
I essän »Om masker« berättas det om en gammal släkting<br />
som till sist växte ihop med den näbb – »eit slags<br />
instrument for stemma« – eller mask hon hade tillverkat<br />
där hon suttit instängd fl era år i ett mörkt rum. Resultatet<br />
är skrämmande, omänskligt: »Ingen kjende henne att, det<br />
var ikkje råd å defi nere henne. Var dette i det heile eit menneske?«<br />
(s. 91) Det är inbjudande att läsa det som en bild av<br />
författaren som till sist växer ihop med sina verktyg, sina<br />
stilmedel. Den cybernetiska relationen är kanske mindre<br />
grotesk än bilden av trämasken som växer ihop med<br />
ansiktet, men den fråga som väcks är den samma: hur ska<br />
vi defi niera detta? Vad är resultatet av detta maskspel som<br />
kallas litteratur? Det gamla goda humanistiska svaret: en<br />
bild av »det mänskliga«. Men är inte poängen snarare den<br />
motsatta: möjligheten att möta något icke-mänskligt?<br />
Maskessän slutar med ett resonemang om karnevalens<br />
maskspel, om att lämna teatern med masken på, för att på<br />
den vägen till sist »møte kontrasten, det største måtehald;<br />
det å kome heim.« (s. 92) Detta hem är, som jag ser det,<br />
den plats hela Orm, ugla og and kretsar kring och utforskar.<br />
många av texterna i Orm, ugla og and är tydligt knutna<br />
till en viss geografi sk miljö, närmare bestämt Ytre-<br />
Nordhordland. Jag hittar det på den norska västkusten,<br />
norr om Bergen. I Vagant (3/2007) läser jag att Haugland<br />
bor i Bøvågen, Ytre-Nordhordland. Läget bekräftar mitt<br />
intryck av att det är något vilt över hans texter, något som<br />
gör motstånd mot det salongsfähiga, mot Oslo, mot kulturen,<br />
det verserade och civiliserade. Eller är det jag som<br />
exotiserar? Det verkar alltid regna hos Haugland, men<br />
när jag bläddrar för att få det bekräftat blir jag osäker.<br />
Men även om det fi nns ett intresse för en konkret<br />
plats – tydligast i essän »Skriving i Ytre-Nordhordland<br />
etter Mongstad-raffi neriet« – och en förkärlek för bygdediktning<br />
hos Haugland, så är det när det kommer till<br />
kritan knappast den specifi ka platsens karaktär han är<br />
ute efter. Snarare då föreställningen om hemmet, vad<br />
det innebär att vara hemma: »Heim er ingen eintydig<br />
storleik, det handlar kanskje mest om ein idé, noko<br />
som kan fi nnast. Heim er det vi prøver å skape, noko vi<br />
freistar å kome til.« (s. 111) Det är inbjudande att påstå<br />
att det är just detta Hauglands skrivande kretsar kring.<br />
Problemet är bara att själva idén om hemmet verkar<br />
upplösas när man närmar sig den. »Samstundes treng<br />
ikkje heimplass representere andre merkjelappar på eins<br />
litterære arbeid enn det ein kvar forfattar søkjer å oppnå;<br />
ei scene med truverd og liv.« (s. 113) Man skriver med<br />
andra ord inte om hemmet för att ge det litterär gestalt;<br />
man skriver om hemmet för att det är ett sätt att skapa<br />
trovärdighet. Följdfråga: ger det trovärdighet på grund<br />
av en allmän föreställning om hemmet, en äkthetskliché,<br />
eller på grund av att den skrivande kan skriva extra bra<br />
om det som står honom närmast?<br />
Med en hänvisning till Thomas Bernhard framför<br />
Haugland någon sida senare den lite slitna tanken att det<br />
att känna sig hemma är att kunna vara närvarande där<br />
man råkar befi nna sig. Hemmet skulle alltså vara ett tillstånd,<br />
en närvaro som, underförstått, går den moderna<br />
människan förbi. Denna tanke blir lite mer övertygande<br />
att skriva eller låta sig skrivas<br />
Vad håller ihop en bok? Vad håller ihop en författare? Vad håller ihop<br />
en recension? Vad håller ihop en kritiker? Vem talar i en essä? Är<br />
svaren på de frågorna nödvändigtvis de samma idag som för låt säga<br />
hundra år sedan, eller ens tjugo?<br />
när han sedan diskuterar Tarjei Vesaas. Varför, frågar sig<br />
Haugland, fl yttade Vesaas tillbaka till den lantliga hembygd<br />
han en gång hade lämnat för att bli författare? Han<br />
både svarar och insisterar på frågan: »Det var der han<br />
hadde stoff et sitt. Det var derifrå han hadde erfaringane<br />
som kunne omdannast til litteratur, men likevel; kvifor<br />
måtte han attende for å bu der?« (s. 117) Svaret förblir<br />
outtalat, eller åtminstone hängande. Ett mer allmänt<br />
svar kommer nämligen i textens sista stycke. Det handlar<br />
om »å fi nne sitt litterære omfalos, anten det no er knytt<br />
til noko fast og konkret eller til noko meir skjørt og<br />
usynleg, som ideen om kven ein er.« (s. 121) När Vesaas<br />
fl yttar tillbaka är det – skulle man kanske kunna säga<br />
i förlängningen av den tanken – för att försöka få ihop<br />
text och liv; för att rädda sin trovärdighet inför sig själv.<br />
Litteraturen, som en gång möjliggjordes genom uppbrottet<br />
från hemmet, kräver ett återvändande. Som om<br />
litteraturen framtvingade en rekonstruktion av den sköra<br />
närvaro – autenticitet rent av? – som den samtidigt har<br />
bidragit till att omöjliggöra en gång för alla.<br />
det som gäller för Vesaas verkar i någon mån gälla också<br />
för Haugland. Ta texten »Dårlige skor«. Den börjar<br />
som en essä, eller ett resereportage, men glider efterhand<br />
omärkligt över i ett mer fi ktivt modus. Textens<br />
jag – Haugland själv? – förklarar inledningsvis att han<br />
fi ck idén att gå »frå Haugland og sørover mot Manger«.<br />
Redan en sida in i texten träff ar han en man som heter<br />
Hans Manger. Haugland och Manger – två personnamn<br />
och två ortsnamn. Vad säger det sammanträff andet? Att<br />
namn och plats är samma sak? Att språket till syvende och<br />
sist inte är något annat än ortsnamn?<br />
Lite längre in i texten hamnar jaget, vägledd av<br />
Manger och en annan man, i en märklig underjordisk<br />
värld, ett slags jättelik kompost eller verkstad under en<br />
annan himmel. Så småningom kliver jaget in i ett café<br />
därnere. Där klyvs han i två: ett jag som agerar och ett<br />
som betraktar det andra:<br />
98 99
Change language