Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
------<br />
<br />
inte ofta når upp till Harrys verbala energi, analysförmåga<br />
och blodtörst. Jag fungerar främst som en<br />
av hans ”slagpåsar”. <strong>Schein</strong> har sitt bestämda synsätt,<br />
det ändrar han ogärna på. Det är viktigare att<br />
vinna debatten än saken – också det en <strong>del</strong> av hans<br />
infantila narcissism som av omgivningen uppfattas<br />
(också av mig) som närmast rörande.<br />
Den som till äventyrs professionellt följt den<br />
svenska filmens öden och äventyr under flera decennier<br />
– som den här artikelförfattaren – kan kort och<br />
gott konstatera att svensk film befinner sig i konstant<br />
kris. Och krishanteraren par préférance är Harry<br />
<strong>Schein</strong>, ständigt närvarande i stormens öga. 1975 är<br />
det sär<strong>del</strong>es uselt för svensk film, enligt <strong>Schein</strong>, som<br />
skriver en stort uppslagen artikel i Chaplin, som fått<br />
sin redaktion dramatiskt utbytt och där Harry nu<br />
framför sin favorittes att svensk film inte befinner sig<br />
i en ekonomisk kris, utan i en kreativ kris. På detta<br />
svarar kritikerna lika envist att svenska filmkrisen är<br />
dess producenters, medan särskilt filmarbetarna<br />
kring FilmCentrum enträget upprepar sitt mantra<br />
att svensk film endast speglar kommersialismens<br />
kris. De allra vänstraste kräver att staten bör ta kontrollen<br />
över filmbranschen och överta Filminstitutet.<br />
”Dom har mina välsignelser”, suckar Harry <strong>Schein</strong>.<br />
Så här håller den svenska filmdebatten på, år<br />
efter år, och på ett märkligt sätt står ständigt Filminstitutets<br />
stridslystne, och alltid lika kampglade,<br />
chef i centrum. Begreppet ”kreativitetskrisen”, som<br />
myntas av <strong>Schein</strong>, blir en klagolåt som han vevar<br />
länge på. Framför allt börjar dokumentärfilmarna<br />
tröttna på Harrys lamentationer och förklarar att<br />
det möjligen är biograffilmen som krisar. Men Harry<br />
står på sig: ”Det finns naturligtvis rysligt många<br />
som vill göra film, men det är inte vad jag menar<br />
med kreativitet. Uppenbart är att det inte finns tillräckligt<br />
många som är i stånd att göra bra film.”<br />
Vad är ”kvalitetsfilm” egentligen, frågar sig hans<br />
vedersakare. ”Jag inbillar mig”, skriver Harry <strong>Schein</strong><br />
vid ett tillfälle, ”att filmkvalitet är det som vi kommer<br />
ihåg från filmer vi glömt.” Själv föreslår jag att<br />
filmkvalitet är det vi kommer ihåg hos filmer vi<br />
minns. Ordet kvalitet finns inbyggt i kreativitetsbegreppet,<br />
hävdar <strong>Schein</strong>, vilket betyder att där<br />
finns en officiell kvalitetsideologi, accepterad och<br />
lanserad av det kulturella och politiska etablissemanget,<br />
och klart definierad i kulturpolitiken me<strong>del</strong>st anslag,<br />
understöd, stipendier och kvalitetsbidrag. Som<br />
sagt: så här håller det på.<br />
<strong>Schein</strong> blir kvalitetsfilosofins chefsideolog och<br />
sammanfattar tidigt sina tankar i sin försvarsskrift<br />
I själva verket. ”Självklart laborerar man inte med<br />
objektiva kvalitetskriterier. Om vi (samhället) vill<br />
stimulera produktionen av bättre filmer så måste<br />
kvalitetsdefinitionen vara det vi (samhället) just nu<br />
anser vara bättre filmer.” Harry känner igen kritiken<br />
med dess likaså monomana upprepningar som<br />
han naturligtvis måste besvara. ”Misstänkliggörandet<br />
av kvalitetsbegreppet har på det sättet förstärkt<br />
de kommersiella krafterna i filmvärlden. För varje<br />
gång en nymarxist höjt rösten har en filmdirektör<br />
jublat i det tysta.” Sådant tal retar automatiskt upp<br />
filmvänstern eller filmoppositionen, främst i kretsar<br />
kring FilmCentrum och Folkets Bio, där man<br />
önskar en aktiv konfrontation mellan film och publik.<br />
Man menar där att det i sista hand är publikens sak<br />
att ta ställning till kvalitetsbegreppet.<br />
Detta tolkar gärna <strong>Schein</strong> och hans försvarare –<br />
sådana finns också – som att man därmed har slutit<br />
cirkeln: att man åter fastnat i det gamla kommersiella<br />
branschsystemet. Men oppositionen önskar<br />
gå vid sidan av det kommersiella branschsystemet<br />
för att därigenom få kontakt med publiken om<br />
vad som är bra och dåligt, om vad som fungerar<br />
eller inte. Den sortens filmverksamhet har filmbyråkratin<br />
länge slagit dövörat till. Först på sista<br />
året – nu talar vi om 1977/78 – har en försöksverksamhet<br />
initierats av Filminstitutet med egenimporterad<br />
spelfilm nedkopierad till smalfilmsformat<br />
att visa i alternativa lokaler. Kritikerna ser dock verksamheten<br />
mer som ett kulturpolitiskt alibi än som<br />
utryck för ett radikalt nytänkande.
Change language