Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
är (varvid han också kan ofarliggöras). G.U. lutar
sig dock fegt mot vad andra redan sagt om honom
och skriver: ”De epitet, som ständigt brukar begagnas
om honom är: miljonär, playboy och grå
eminens.” 8 Och betonar så att kombinationen är
ovanlig – vilken den knappast är.
G.U. drar också växlar på Scheins bakgrund, vilket
förstärker karaktären av annorlundahet och
därmed bidrar till att ytterligare göra honom till en
suspekt person. Han omtalar Schein som en man
som omärkligt dykt upp och lyckats få en central
plats i svenskt kulturliv genom sin plats i Kulturrådet
och som Filminstitutets ledare. ”Godtrogna
människor” (till vilka G.U. verkar sälla sig) som
hoppats se Schein ”försvinna ur den svenska samhällsbilden
lika märkligt som han dykt upp”, efter
att ha avverkat sina tre år som Filminstitutets ledare,
menar G.U. lär bli besvikna då Schein meddelat
att han ämnar stanna kvar i ytterligare tre år. ”Det
är av allt att döma bara en liten början till gudvetvad.”
9 Detta ger G.U. skäl att ”skärskåda” Schein
och han frågar sig vem och vad Harry Schein egentligen
är. Förutom att han är miljonär, playboy och
grå eminens kommer skribenten fram till att Schein
också är pragmatiker och kokett (”Koketteri är honom
naturligt”). 10 Och vidare, att han är ett affärsgeni:
”Med påpassligt utnyttjande av konjunkturerna
under den tid då Lort-Sverige övergick till att
bli känt som Lortvattens-Sverige drev han upp Merkantila
Ingenjörsbyrån till en hittills oanad omsättning.”
11
Vad som också påvisar Scheins affärssnille är det
faktum att han låtit ”sälja” sin fru Ingrid Thulin till
Hollywood för 85.000 kronor (pengar som gick direkt
in i kassan för att bevara den konkursmässiga
Stadsteatern, för vilken G.U. hyser föga förtroende;
han kallar den för ”Sveriges förmodligen i särklass
sämsta teater”). 12 Och sist men inte minst, Schein
framhålls också som före detta filmrecensent i BLM,
och baserat på vad andra sagt påpekas att som recensent
lyckades Schein nästan ”ta död på filmintresset
genom att skriva om filmerna på ett sätt som
behandlade allt utom filmerna och ingav de lättlurade
mindervärdeskomplex”. 13 Efter att ha redogjort
för hur Schein säljer sin ingenjörsbyrå för att
bli en nollställd miljonär – och hur han sedan som
herr Thulin ligger vid en swimmingpool i Hollywood
eller vid den egna villan utanför Stockholm,
bara för att sedan ta sig an att leda Filminstitutet –
så avslutar G.U. sin beskrivning med en skarp varning:
”Så ser han alltså ut: den grå eminensen,
mannen som skaffat oss Stadsteatern och konstnärsbelöningarna.
Vi vet med andra ord vad för slags
kulturpolitik vi har att vänta oss om socialdemokratins
alla pragmatiker når sitt mål – en enpartistat.”
14
Kvällspressen är inte mindre intresserad av Schein,
utan frossar i och spär på de kontroverser han hamnat
i – inte sällan genom att utnyttja en tredje part.
Bo Widerberg anklagar honom inte bara för att vara
fascist och för att konsekvent desavouera sin styrelse,
utan också för att ha ”myglat på tennisbanor och i
andra sociala sammanhang med socialdemokratiska
partiets relativt unga radikaler, alltså pojkar som
Olof Palme, Roland Pålsson och Krister Wickman”. 15
I Aftonbladet i maj 1968 lyfts Schein fram som en
ypperlig kandidat för den utlysta chefsposten för den
nya andra TV-kanalen. 16 Artikeln framhåller Scheins
förträffliga affärssnille, hans intellekt och hans förmåga
att reta gallfeber på ”gammeltroende sossar såväl
som samhällsbevarande högermän, inte enbart
med sina cabrioleter och filmbaler utan även med sin
helgarderade och olidliga begåvning”. 17 Schein är
inte bara ”en socialdemokrat som tjänade sin första
miljon före 35”, han verkar också lyckas med att uppföra
ett omdiskuterat Filmhus som kommer att bli
fyra miljoner billigare än kalkylerat – vilket vittnar
om hans administrativa och affärsmässiga geni. Artikeln
andas en tydlig beundran, väl medveten om att
Schein avviker från det svenska i sitt sätt att leda
Filminstitutet, och i sitt sätt att alltid vara bäst på banan,
vare sig det gäller i debatter eller tennis. ”Han
gillar att vinna. Det är nog vad han gillar mest.” 18
Förutom beundran för denne begåvade vinnar-