Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
------<br />
<br />
seende är en reaktionär företeelse är vid det här laget<br />
de flesta intresserade rätt ense om” 26<br />
Det är först i BLM från hösten 1949 och framåt<br />
som <strong>Schein</strong> regelbundet recenserar inslag ur biografrepertoaren.<br />
I den eviga striden mellan form och innehåll<br />
tar den unge <strong>Schein</strong> otvetydigt ställning för<br />
innehållet: ”Det är alltid respektabelt att fotografera<br />
en trappa underifrån, att reducera dialogen till ett<br />
minimum och att koncentrera sig på det visuella,<br />
bildmässiga rytmiska berättandet; men det blir ett i<br />
bästa fall vackert men alltid själlöst och urtråkigt<br />
skelett om det inte bärs upp av ett logiskt sammanhang<br />
med verkligheten”. 27 Dessa ord från den ovan<br />
nämnda artikeln ”Film och filmkritik” våren 1950<br />
skulle i sin enkelhet potentiellt kunna ses som ett<br />
scheinskt program av estetisk art. Och det finns många<br />
exempel som styrker en sådan tes – särskilt i de tidiga<br />
recensionerna i BLM. I sin allra första recension<br />
– av Roberto Lattuadas Negern och gatflickan – vänder<br />
sig <strong>Schein</strong> exempelvis mot filmens ”brister [i] människoteckningens<br />
konstnärliga logik”. 28 Samma höst<br />
står Alf Sjöbergs Bara en mor under <strong>Schein</strong>s lupp. Det<br />
är visserligen en övervägande positiv recension, men<br />
Sjöbergs verk bedöms ändå som en ”storslaget otillfredsställande<br />
film”. 29 Främst är det ”omöjligheten<br />
att förena epikerns jordbundna tyngd och sociala allvar<br />
med den spirituelle estetikerns raffinerade och<br />
stiliserade människouppfattning”, som stör skribenten.<br />
30 I filmatiseringen av Singoalla, som premiärsätts<br />
sent 1949, är det bland annat bristen på historisk<br />
akribi som retar <strong>Schein</strong>: ”människor skyddar sig mot<br />
pesten med Mölnlyckes gasbindor och 1400-talets<br />
zigenare spelar på 1700-talets instrument 1800-talsmusik<br />
som om de gjorde propaganda för den ungerska<br />
folkrepubliken”. 31 Samtidigt kan den brittiska<br />
Dolwyns sista dagar – som bedöms som en berättelse<br />
som inte ”förtjänar intresse” – hyllas med utgångspunkt<br />
i ”den förunderligt skickliga och fängslande<br />
skildringen av den isolerade walesiska miljön” och<br />
”återgivandet av det vackra walesiska språket”. 32 Ett<br />
sista exempel – av många liknande bedömningsgrunder<br />
– kan hämtas från den ytterst kritiska recen-<br />
sionen av Ingmar Bergmans Till glädje 1950. Detta är<br />
Bergmans hittills sämsta film enligt <strong>Schein</strong>, som menar<br />
att ”en tids vila för andlig förnyelse tycks vara<br />
nödvändig för att återställa kontakten mellan [Bergmans]<br />
problematik och verkligheten”. 33 I Till Glädje<br />
finner recensenten ”den religiösa tankens grumlighet”<br />
vilken förfaller till ”snudd på Edvard Perssonfilosofi”<br />
och ”tendentiös realism” med ”kvinnomisshan<strong>del</strong>,<br />
snack om aborter, tomma konjaksbuteljer<br />
och repliken ’fan va ja gillar dig’ istället för ’jag älskar<br />
dej’: och så det egendomliga fenomenet att Bergman<br />
i världens fnasklösaste land inför ett fnask i varje<br />
film”. 34<br />
Att använda trovärdighet som estetisk måttstock<br />
för värdering av film är knappast något som gör<br />
Harry <strong>Schein</strong> unik. Snart kan man också se hur dessa<br />
argument successivt blir färre i hans recensioner. En<br />
första problematisering av tanken om det sanna kan<br />
lokaliseras i några av hans diskussioner om hur litteratur<br />
omsätts i film. Ibland väcker visserligen bristen<br />
på trohet gentemot litterära förlagor <strong>Schein</strong>s<br />
ogillande. I en längre artikel i BLM 1952 griper sig<br />
dock <strong>Schein</strong> an adaptionsproblematik i generell<br />
bemärkelse i samband med några samtida exempel<br />
på hur filmindustrin lyckas eller misslyckas med att<br />
vara trogen de litterära verk som filmatiseras. Här<br />
kan en mer problematiserande attityd till sanningskonceptet<br />
skönjas. Med hänvisning till en amerikansk<br />
avhandling (av Lester Asheim) menar <strong>Schein</strong><br />
att de avvikelser från litteraturens innehåll som inträffar<br />
när bok blir film ofta kan kopplas till publikens<br />
intelligensnivå. En film kan inte vara för komplex.<br />
Detta är en ganska väntad kritisk ståndpunkt<br />
från socialpsykologen och elitsten <strong>Schein</strong>. Han fortsätter<br />
dock med att hävda att problemet samtidigt<br />
bör ”lösgöras från en hämmande pietetskänsla för<br />
den etablerade litterära konsten”. 35 Det är rent av så<br />
att ”en filmatisering av en roman måste medföra<br />
vissa avvikelser för att bli sann mot romanen”. 36 I<br />
samband med Carl Th. Dreyers Ordet menar <strong>Schein</strong><br />
ett par år senare rentav att filmen kommit att bli<br />
överlägsen Kaj Munks drama. Den har gett ”ämnet
Change language