Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
vändningen av termen ”retoriker” för att beskriva
denne cyniske debattör.
Ett grundläggande skäl till att vara skeptisk mot
bilden av Schein som den helt målinriktade debattören
är att han aldrig någonsin – i varje fall i de
kolumner jag har läst – beskriver språket som instrumentellt,
som ett medel för att övertala. Tvärtom
är han alltid skeptisk mot det entydiga: ”Vägen
från en olidligt komplicerad verklighet legitimeras
av den rena känslan”. 38 Man återfinner gång på
gång nyanserade och problematiserande diskussioner
om språket, om språkets funktioner, om själva
debattens funktioner, och inte minst om språkets
förhållande till verkligheten hos honom. ”Det sägs
att det i Sverige bara finns en tanke i taget. Om det
vore så väl! Den enda tankens monopol beror i regel
på att tanken är riktig, självklar. Långt värre är att
det i regel bara finns två tankar: för och emot. Är
du inte med oss så är du emot.” 39 ”Alla förnuftiga
människor”, fortsätter han, ”vet att sådana alternativ
är absurda”. Debattens uppgift är inte bara att
vinna publiken till den egna sidan, utan snarare att
nyansera, att bidra med ett annat sätt att se. Men hit
når sällan den offentliga debatten. ”Tänk om det
hördes ett sökande tonfall bland alla de konfektionssydda
deklarationerna”, skriver Schein i en annan
kolumn, ”en personlig känsla mitt i de avpersonifierade
ståndpunkterna.” 40 Uppenbarligen är det här
han ser sin egen uppgift, att tänka personligt och
bortom det svartvita: ”Den tvådimensionella debatten
ger deltagarna trygghet. Därför ogillar man
den som försöker ge debatten en tredje dimension.
I bästa fall uppfattas man som en självständig
tänkare.” 41 En snarlik tanke återkommer i en av
hans sista kolumner, från våren 2002: ”Jag blev i
bästa fall känd som någon som tyckte, tänkte och
formulerade sig annorlunda.” 42
Dessutom är det svårt att förena Scheins synbara
byten av utgångspunkter med de resonemang han
för om vikten av att inte alltför lättvindigt byta åsikt.
”Jag är intolerant. Politiker i mogen ålder får inte
byta grundläggande värderingar och med bevarad
trovärdighet fortsätta som om ingenting har hänt.” 43
Det skriver han 1990; fem år senare kritiserar han
Bengt Westerberg för att ”han har bytt åsikt som en
annan byter skjorta”. 44 I slutet av hans kolumnistgärning
får detta problem rent existentiella dimensioner.
I ”Hur många identiteter har vi”, kritiserar
han till exempel en roman av Inger Edelfeldt för att
hon där beskriver ”personer, främst kvinnor, som
har olika identiteter”. Antingen är det ett utslag för
en djup okunskap om sig själv, ett uttryck för en livslögn,
eller också är det ännu en rent ”retorisk teknik”
som ligger bakom hans närmast biktande formuleringar:
”Jag tycker att jag alltid varit jag, att jag
aldrig bytt identitet.” Snart blir han nästan privat
och börjar tala om kärleksförhållanden: ”Jag talar
inte bara om mig själv, att jag i mitt kärleksliv alltid
varit jag. Jag talar även om dem jag älskat. Hade jag
märkt att de låtsats varit någon annan än de är, att
de hade dolt sina egentliga identiteter eller uttryckt
någon annan parallell identitet, hade förhållandet
omedelbart spruckit.” 45
Typiskt nog är Schein den förste att påpeka att
hans ståndpunkt kan vara en efterrationalisering,
men den väcker ändå tanken att det som hittills
tolkats som motsägelser eller åsiktsbyten kanske är
något annat. Och mitt i motsägelserna och åsiktsbytena
finns ett antal grundläggande värderingar
som tycks bestående, som att debattens uppgift inte
bara är att vinna sympatisörer med den egna sidan;
att vissa frågor inte kan betraktas utifrån ett svartvitt
förhållningssätt; och att det är problematiskt
att byta åsikt alltför lättvindigt.
I början av denna artikel påpekade jag att det inte
alltid är helt lätt att finna en entydig tes som Schein
driver, eller en enkel slutsats i hans krönikor. Kanske
kan man se det som ett utslag av hans syn på
debattens funktion, att den är till för att undersöka
en viss fråga snarare än att plädera för en entydig