Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
Den första skillnaden med Scheins annorlundahet
från andra (svenska) män låg säkerligen i den kulturella
tillhörigheten, det vill säga i hans bakgrund:
han var inte svensk, även om han navigerade väl i
den svenskhet som han sedan tonåren försökt göra
till sin. Men den scheinska annorlundaheten låg
också i hans mod att våga vara stilig, ofta genom att
ikläda sig den manliga elegansen – en elegans som
flertalet av hans (nya) landsmän inte skulle våga
iklä sig. Manlig elegans är svårmanövrerad och
vansklig att balansera, och har så varit allt sedan det
tidiga 1800-talet då kvinnors och mäns klädkoder
och klädmöjligheter åtskiljdes – inte minst genom
införandet av den uniforma och föga föränderliga
manskostymen som kom att utgöra det främsta
synliga tecknet på en ny demokratiserad manlighet.
Varför är den manliga elegansen då så svår att
balansera? Jo, för att dess risk att bli för mycket, en
excess, hela tiden är överhängande. Blir den excessiv,
riskerar den att leda till att den manliga trovärdigheten
skadas, eller än värre, att den antagna
heterosexualiteten ifrågasätts. Alltför välklädda män
har länge utgjort ett hot gentemot manlig heterosexualitet:
den elegante och välskräddade mannen
har ofta tolkats som feminin och därmed också som
möjligen – det vill säga troligen – homosexuell.
Medvetenhet och kännedom om kläder, mode, stil,
material, färgval, snitt och fall hos en man ses inte
bara som utslag av fåfänga och koketteri, det ses
som onaturligt, och därmed också som ett feminint
beteende (medan desamma egenskaperna hos en
kvinna anses vara naturliga och därför också något
att förvänta). Inom Hollywoodfilmen, vilken bidragit
till både förstärkandet av redan existerande
stereotyper och till skapandet av nya stereotyper,
har till exempel den mycket elegante mannen varit
lika med en homosexuell man eller i alla fall en queer
man: det kan ha rört sig om en viss sorts blomma i
kavajhålet, en riktigt välskräddad kostym i en något
ljusare nyans än brukligt, eller en eau de cologne
som stannar kvar i rummet efter att mannen lämnat
det.
Men den manliga elegansens svårighet går längre
tillbaka: som ett tidigt exempel kan nämnas 1800talsdandyn
som med sin oerhörda medvetenhet om
stil, detalj och etikett var ett tydligt brott mot den
nya föregivet oföränderliga manligheten, men också
mot den mobilitet som det nya klassystemet medförde.
Han utgjorde ett motstånd, dels gentemot
denna manlighet och gentemot borgerskapets försök
att fastlåsa könsdualismen och könsskillnaden
som fullt naturliga och normala, dels mot borgerskapets
försök att utgöra ett nytt slags överklass.
Genom att behärska sitt uppförande och sitt framförande
i minsta detalj, och vägra den demokratiserade
kostymen, kunde han särskilja sig själv från
andra och framstå som distinkt. Dandyn ruckade
således på formerna för manligt och kvinnligt, och
på uppdelningen mellan homo och hetero – och
fortsätter så att göra. Som figur och som mode, återkommer
både dandyn och dandyismen med jämna
mellanrum i vår västerländska kultur. Det verkar
således finnas ett ständigt närvarande behov av att
bryta mot manlighetens normer.
Kan man då tänka sig Harry Schein som en dandy?
De epitet han ges i pressen inkluderar förvisso
inte begreppet dandy, men det förekommer ofta andra
begrepp som kan sägas konnotera både dandyn
och dandyismen. Ofta lyfts hans perfektion fram
(och perfektionen och känslan för detaljer var just
dandyns främsta kännetecken). 4 Vidare kallas han
för nollställd, vilket också skulle kunna höra dandyn
till: men här blir den scheinska paradoxen genast
synlig, eller rättare sagt, pressens paradoxala bild av
Schein. Hur kan Schein (och dandyn) vara både
perfektionist och nollställd? Perfektionisten torde
vara allt annat än nollställd. Schein kallas ofta också
för playboy – och visst har den moderne playboyen
många likheter med dandyn. De föredrar båda att
leva det goda livet med fester och sociala umgängen,
ofta utgör de centra kring vilka allt kretsar, till
synes utan att behöva arbeta. Både dandyn och