Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
------<br />
<br />
”omakahet” och deras långa perioder i separation<br />
från varandra: skribenterna, som ofta i den här genren<br />
är kvinnor, återger ett äktenskap som är lyckat,<br />
med två makar som är djupt förälskade i varandra.<br />
5<br />
Marianne Höök kallar till exempel herrskapet<br />
Thulin-<strong>Schein</strong> för ”det mest omaka och bäst fungerande<br />
äktenskap en ytlig betraktare mött”. 6 I denna<br />
beskrivning kan vi skönja att relationen förvisso<br />
utifrån ser ut att vara perfekt, men att det inifrån<br />
kanske ligger till på ett annat vis. Och Höök borde<br />
ha vetat: hon var knappast en ytlig betraktare, hon<br />
umgicks nära med Thulin och <strong>Schein</strong> – i synnerhet<br />
med den sistnämnde. Och längre fram, under 1970-<br />
och 1980-talen, då Thulin tydliggjort att hon inte<br />
kommer att flytta hem till Sverige och maken, kommer<br />
pressen att ganska så explicit flagga om makarnas<br />
komplicerade, och krackelerande, relation. Den<br />
här typen av journalistik är dock mindre intressant<br />
för diskussionen om <strong>Schein</strong> som problematisk<br />
elegant, eftersom den tydligt intresserar sig för<br />
”herr Thulin” utan nedlåtande anmärkningar och<br />
utan att vilja förringa honom i termer av annorlundahet.<br />
<br />
<br />
Istället är det alltså i dags- och kvällspress som Harry<br />
<strong>Schein</strong> som problematisk elegant behandlas och<br />
dissekeras. Inte sällan får andra kulturpersonligheter<br />
stå för kritiken, även om det är pressen som<br />
framför den – allt för att skapa spänning och ge<br />
kontroverser större bety<strong>del</strong>se än vad de troligen<br />
förtjänade. Men hans person och hans framfart som<br />
Filminstitutets ledare diskuteras och analyseras<br />
också i ett mer långsamt och eftertänksamt fora. I<br />
Svensk Tidskrift 1964 försöker skribenten G.U. ge ett<br />
porträtt av <strong>Schein</strong> under rubriken ”Namn att minnas:<br />
Harry <strong>Schein</strong>”. Porträttet kan inte förstås som<br />
annat än ett varningstal för vad <strong>Schein</strong> kan komma<br />
att åstadkomma inom svensk kulturpolitik om ingen<br />
sätter stopp för honom. G.U. betonar genomgående<br />
<strong>Schein</strong>s annorlundahet och inleder sin artikel<br />
med att kalla <strong>Schein</strong> för ”en egenartad företeelse i<br />
det svenska folkhemmet”. 7 Precis som i många andra<br />
artiklar om honom så ges han här också epitet:<br />
det är som om den medierade Harry <strong>Schein</strong> hela<br />
tiden behöver låsas fast i en viss roll, i en kort beskrivning,<br />
för att läsaren skall kunna förstå vad han