Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
Schein kan fördra ett stiliserat filmberättande som
söker stöd i enkla berättelsestrukturer.
En alltför komplex och sökt bildestetik stör också
Schein hos Arne Mattsson, vars filmer då och då
tas upp till granskning. Den famösa och framgångsrika
Hon dansade en sommar – inspelad för Nordisk
Tonefilm – bedöms som sevärd efter sin premiär i
en bortredigerad del av en filmkrönika sommaren
1952, men utdöms som reaktionärt borgerlig pigberättelse
några år senare när arbetarrörelsens filmproduktion
diskuteras i en artikel i Tiden. 65 I en
krönika med titeln ”Fyra svenska regissörer” kallas
Mattsson ”en Sjöberg i overall”. 66 Mattsson saknar
Sjöbergs gnista och visionära kraft, menar Schein,
och preciserar i en lång och nedgörande anmälning
av filmen Salka Valka vad han menar.
Inom manuskriptets ram lämnar Mattsson sina
aktörer större friheter än Sjöberg. Så är allt gott
och väl. Däremot saknar Mattsson Sjöbergs sinne
för rytm. Hans kamera är i ständig rörelse, den
åker och panorerar fram och tillbaka. Mattsson är
rädd för pauser och låter den ena närbilden efter
den andra avbryta långa spelscener. Han gillar
starka effekter och melodramatisk musik. Allt
detta ger hans filmer – och även Salka Valka – drag
av nervositet på gränsen till tjafsighet. 67
Erik ”Hampe” Faustmans filmer möts av föga intresse
i Scheins filmkrönikor. Mest uppskattas Gud
fader och tattaren 1954, en film som ”berör frågor om
människovärdet, om dumhetens och intoleransens
tanklösa och bottenlösa grymhet, om lojalitetens
sammanbrott inför ett alltför starkt socialt tryck”. 68
Andra filmer av Faustman – som Café Lunchrasten
eller Kvinnohuset – möts av skarp kritik för antingen
slarv eller estetisering.
Förvånande nog är det Hasse Ekman som genomgående
får mest odelat gillande hos Schein av dessa
svenska filmskapare. Ekmans ofta hårt stiliserade
berättelser och eleganta bilder skulle på förhand
kunna tänkas svära mot de föreställda scheinska
idealen. Det förefaller dock som om det just är det
artificiella i ekmanfilmerna som Schein uppskattar.
Visserligen finner han i Flicka och hyacinter, som han
annars hyllar för dess harmoniska helhet och mjuka
vältaliga rytm, ”en konstruktion på ett måttbeställt
skrivbord, långsökt, och psykologiskt osammanhängande,
ihåligt hänsynslös, klädd i nylonstrumpor och
sidenhandskar.” 69 Trots detta är Flicka och hyacinter
en film som Schein känner trivsel inför, något han i
samma andetag säger sig göra inför de flesta av
Ekmans filmer. På liknande manér uppskattar Schein
– till skillnad från de flesta kritikerkolleger – leken
med fiktionsnivåer i Gabrielle några år senare. En
film som han konstnärligt jämställer med Gycklarnas
afton. Även här finns dock viss inkonsekvens i
bedömningen, lovorden till trots finner han det svårt
att ”identifiera sig med filmens problem – såvida
man inte ser den som en case story i puerilitet”. 70
Återigen är det dock i det angenämas tecken Schein
vill beskriva Hasse Ekman:
Ekmans människor är vackra, på ett undantag när
aldrig vulgära eller smaklösa. De rör sig i en hygienisk
miljö vars ruttna kärna endast omtalas som
prydlig kontrasteffekt. Gabrielle har en underton
av sofistikerad resignation. Bakom den kanske en
aning långsökta intrigen skymtar en klok och allvarlig
syn på kollisionen mellan det absoluta och
det relativa, på det absolutas orimlighet och det
relativas ovärdighet. Men Ekman har varit tillräckligt
länge i gamet för att hålla fast vid dubbelspelets
fiktion. Han är till synes den svenska filmens
pojkaktiga playboy och på samma gång en av
dess flitigaste och kunnigaste yrkesmän. 71
Allra intressantast är kanske att Schein tillhörde de
kritiker som inte fullständigt förkastade Ekmans
Dårskapens hus. 72 Filmen gjordes under filmproduktionsstoppet
1951 och bestod helt av hopklippta
scener ur Ekmans produktion – högt som lågt,
komedi som tragedi, något inte minst både skådespelare
och regikolleger kom att betrakta som