Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
och givna bety<strong>del</strong>ser genom att ställa olika bilder av<br />
världen mot varandra.<br />
<br />
<br />
Det är frapperande hur många av de samtida filmer<br />
som <strong>Schein</strong> anmäler i BLM:s spalter som kommit<br />
att räknas till filmkonstens kanon. Man hittar neorealistiska<br />
verk som Cykeltjuven, Miraklet i Milano<br />
eller Bittert ris och Hollywoodklassiker som Sunset<br />
Boulevard, Linje Lusta eller Storstadshamn. Samtida<br />
stora regissörer som Fellini, Kurosawa, Buñuel och<br />
Cocteau är självklara inslag. Dessutom vänder <strong>Schein</strong><br />
ibland också bakåt och diskuterar redan hallmärkt<br />
filmkonst som Fritz Langs tidiga tyska filmer,<br />
Chaplin, bröderna Marx eller Sergei Eisenstein.<br />
Denna tendens blir än mer remarkabel om man jämför<br />
filmkritikern <strong>Schein</strong> med litteraturkritikern<br />
<strong>Schein</strong>, vars recensioner vanligen gäller idag relativt<br />
glömda storheter. Oftast tar han sig i Aftontidningens<br />
och Aftonbladets spalter an samtida amerikansk<br />
realistisk litteratur med sociala motiv, inte<br />
sällan med integrationsfrågor och annan samhällelig<br />
tematik som tema.<br />
Ur en retrospektiv av klassiker visad av Filmhistoriska<br />
samlingarna hösten 1951 utnämns Eisensteins<br />
Generallinjen utan tvekan till ”konstverk”, till<br />
skillnad från resten av serien (Intolerance, Metropolis<br />
och Blackmail). Fritz Langs film avslöjar visserligen<br />
bildsinne trots ”den svulstighet som gjort det sämsta<br />
av allt tyskt – koncentrerat i denna nationalpsykologiskt<br />
mycket avslöjande film – löjligt över hela<br />
världen”. 47 Det kan dock, menar <strong>Schein</strong>, ”aldrig<br />
främja intresset för filmens konstnärliga framtid om<br />
man i dess förflutna vill uppleva konst där den inte<br />
finns.” 48 Vilken film kan då upphöjas till konst? I<br />
den ovan nämnda skriften från gruppen filmfront i<br />
Uppsala är det godtycket i <strong>Schein</strong>s filmkritik som<br />
står i fokus. Man menar att <strong>Schein</strong> utan att redovisa<br />
sina kriterier och motiv höjde upp respektive för-<br />
dömde de filmer han recenserade. 49 Dessutom var<br />
han enligt författarna inte särskilt kunnig på<br />
området. Han beskrivs som en smakdomare utan<br />
argument, vars ”besserwisser-attityd” och ”litterära<br />
high- brew-tonfall” retade läsekretsen. 50<br />
Vid en genomgång av <strong>Schein</strong>s samlade filmkritik<br />
framstår det inte som helt självklart att skriva under<br />
på filmfronts appell i detta avseende. Snarare kan<br />
<strong>Schein</strong>s stil tvärtom ibland framstå som överdrivet<br />
argumenterande. Positivt eller negativt laddade<br />
detaljiakttagelser i de enskilda filmerna lyfts fram<br />
och vägs mot varandra i sökandet efter det omdöme<br />
som skall lämnas. Ofta är denna strategi som mest<br />
påfallande när det gäller filmer som i slutändan<br />
möter kritikerns gillande. Den bitvis översvallande<br />
recensionen av De Sicas Cykeltjuven vintern 1950<br />
kan tas som exempel. Filmen lyfts till skyarna av<br />
<strong>Schein</strong> men recensionen avslutas ändå med ett antal<br />
brasklappar. Musiken är för romantisk och bilderna<br />
av den lille sonen luktar ibland Chaplins pojke. 51<br />
Det finns i <strong>Schein</strong>s samlade filmkritik många exempel<br />
på en dylik simultan debet- och kreditretorik.<br />
Ibland tycks värderingen av en film förändras under<br />
skrivandets gång. En i många stycken hyllande<br />
anmälning av Alf Sjöbergs Karin Månsdotter – där<br />
Sjöberg sägs förena ”tempo med mognad, li<strong>del</strong>se<br />
med detaljgenomarbetning, allvar med artisteri,<br />
ambition med ärlighet”, de ”filmkonstens fundament”<br />
som ”filmkritiken är till för att vårda” – följs<br />
senare i samma text av ett avfärdande av samma<br />
film som ett ”grandiost fiasko”. 52<br />
När <strong>Schein</strong>s välvilja är som mest entydig gäller<br />
det faktiskt ofta filmer som inte omgärdas av uttalade<br />
konstnäriga ambitioner. Det kan förvåna, men<br />
med avseende på hur han i sin artikel om filmkritikens<br />
funktion talat om att ställa högre krav på filmer<br />
med ambition framstår det snarare som konsekvent.<br />
Musikaler som En amerikan i Paris, komedier av<br />
Hasse Ekman och bröderna Marx filmer är alla exempel<br />
på verk där stilisering och drömmar inte<br />
möts med ogillande. Ett gränsfall när det gäller<br />
hans förhållande till genrefilmen utgör den långa<br />
------
Change language