Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
blom apropå dennes debattskrift Politik för massmedier,
med Maj Britt Theorin om barnfilm, och
med TV2:s ekonomichef Claes-Göran Appelqvist
som kritiserar SFI för ekonomisk ”slapphet” vad
gäller institutets affärer. Schein förklarar honom
genast inkompetent som ekonom och dessutom en
lögnare: Claes-Göran Appelqvist ”hoppar – inte
bara från tuva till tuva, utan från grop till grop …
Han lyssnar på skitsnack och har därmed skrivit i
god tro men med dåligt omdöme.” Naturligtvis kan
man inte begära att Harry Schein skall gå till rätta
med sig själv och maktmissbruket på SFI. ”Det är
bara Münchhausen som kunde lyfta sig själv i håret”,
replikerar Appelqvist kränkt.
Schein hamnar vidare i debatter om kabel-TV,
om Sveriges Radio och makten över opinionsbildningen,
om mångfald och monopol i pressen, och
anklagas av Per Ahlmark för ”en konspiration och
systematisk anfallsplan” mot pressfriheten. Schein
hotar pressens frihet när han föreslagit att pressen
ska underkastas samma regelverk som Sveriges
Radio. Detta utmanar landets chefredaktörer och
ledarskribenter och Schein hamnar i sin kanske
våldsammaste strid under decenniet. Det är kort
sagt ständigt ett jävla liv kring Harry Schein.
Men gladdes och njöt Schein egentligen av dessa
återkommande mediala slagsmål? Nej, inte om man
skall tro honom i I Själva verket – ”Jag var i regel illa
berörd.” Men han medger att hans agerande ”i någon
mån” dirigeras av en ”åtminstone omedveten exhibitionism
och fåfänga.” I nästa självbiografi, Schein,
har tillståndet blivit än värre. ”I själva verket mådde
jag illa så snart jag såg mitt namn i tryck.” Verkligen?
Men i stället för att tiga och inte förlänga konflikterna
säger han sig föredra att svara – i ”en ironisk och
lätt stil” – för att inte förvandla oemotsagda lögner
till sanningar. ”Eller var det så enkelt att dessa otäcka
ungdomar fick mig att känna mig gammal?”
Är det sig själv han ser?
I den intervju med Harry som jag gör för min
Palmefilm ute i hans villa i Danderyd i mitten på
1990-talet svarar han på en fråga om Olof Palmes
arroganta debattstil: ”Han var en kämpe och en
tävlingsmänniska. Eftersom han tävlade i politiska
värderingar med sina politiska motståndare, så kanske
han tyckte att han klarade tävlingen bättre om
han kunde få stöd även med moraliska argument.
Han var i det fallet nästan osvensk i sina argument
och framträdanden. Men hans retorik är också en
förklaring till det så kallade Palmehatet, nämligen
att han i den offentliga debatten – inte privat, vilket
bland annat Gösta Bohman vittnat om – var obarmhärtig
och gillade att vinna debattpoänger. Och det
är klart, att den som förlorar en debatt på grund av
detta poängsökande, och denna överlägsenhet,
älskar inte sin motståndare.” På ett paradoxalt sätt
ger Scheins analys av Palmes debattmetod samtidigt
en kristallklar självbild. Så här fungerade också
Harry Schein i offentligheten, beskrivningen är en
spegelbild av hans egen demagogi, av hans egna
bevekelsegrunder och drivkrafter. Harry Schein
måste också vinna – till varje pris.
Den långvariga striden mellan landets långfilmsregissörer
och Svenska Filminstitutet blir under
hösten 1977 akut och resulterar i ett offentligt upprop
som undertecknats av 42 regissörer – publicerat
i Expressen den 29 november med rubriken: ”Han
bestämmer för mycket”. Scoopet är mitt. Men jag
har upphört med att skriva filmkritik efter elva år,
och övergått till att arbeta som nyhetsreporter i Expressen.
Redaktionschefen Staffan Thorsell har till
och med gett mig ”filmförbud” i tidningen eftersom
jag samtidigt med journalistiken gör egna filmer.
Men jag kommer med mina filmkontakter ändå
att hålla i rapporteringen kring regissörsupproret.
Uppropet riktar sig mot centralstyrningen av all
produktion från Filminstitutet, och protestens mottagare
är utbildningsminister Jan-Erik Wikström i
den borgerliga samlingsregeringen – fast måltavlan
är Filminstitutets styrelseordförande och dess fak-