Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
------<br />
<br />
gra kvarter från hans föräldrahem. Där finns ett hus<br />
som lär vara ritat av Ludwig Wittgenstein. Intill låg<br />
Harrys skola, säger han. Och en kontroll i de wienska<br />
arkiven idag visar att det på Kundmanngasse nr<br />
20 mycket riktigt låg en ”Knabenschule” på 1930talet,<br />
en skola för pojkar och avsedd att förbereda<br />
dem för högre studier, ingen vanlig folkskola alltså.<br />
Den är nu nedlagd. Intill låg ett gymnasium, den<br />
skolan finns alltjämt kvar 2009. Några arkiv från<br />
skolorna kan ej återfinnas, med<strong>del</strong>ar arkivarierna.<br />
Harry skriver att han var tvungen att lämna skolan<br />
1938 och att han sedan vistades i hemmet. Det<br />
troliga är att han förvisades till en skola för judiska<br />
barn, men att modern valde att ha honom hemma i<br />
avvaktan på en möjlighet att lämna landet.<br />
Wollzeile heter en trevlig affärsgata som går från<br />
Stubenring in mot Wiens centrum. På den gatan<br />
finns en restaurang som heter Figlmüller och som<br />
serverar stora, knaperstekta wienerschitzlar. De är<br />
gjorda på fläskkött och mycket goda. Men egentligen<br />
ska det vara kalv. I andra ändan av gatan låg en<br />
kabaréteater, som hette Simpl och vars specialitet<br />
var politisk satir. Efter en tid i Wien kunde jag<br />
hyggligt hänga med i det wienska talspråket och<br />
hade följt österrikisk inrikespolitik så pass mycket<br />
att jag kunde uppskatta satiren och gick dit, ensam<br />
eller i sällskap med någon. Men Harry gillade inte<br />
Simpl och dess satir. Han tyckte inte tillräckligt om<br />
Österrike och Wien för att kunna skämta om landet<br />
och Bruno Kreisky. För honom var det blodigt allvar.<br />
På den här gatan hade min far en speditionsfirma,<br />
säger Harry när vi går på Wollzeile. Det stämmer.<br />
Enligt uppgifterna i Wiens han<strong>del</strong>sregister registrerades<br />
i januari 1923 speditionsfirman C.M. <strong>Schein</strong>.<br />
Den upphörde i mars 1939, ett år efter ”Anschluss”<br />
till Tyskland. Då var fadern död sedan tre år och<br />
Harrys mor stod i begrepp att skicka honom bort<br />
från Wien. Speditionsfirman var ett kommanditbolag.<br />
Pappa <strong>Schein</strong> var huvudägare, så kallad komplementär<br />
i kommanditbolaget, och han hade tre<br />
medägare. Fadern hade alltså vid 42 års ålder så pass<br />
mycket kapital att han ansågs kunna stå huvudrisken<br />
för företaget. Firman måste ha gått bra trots de<br />
osäkra tiderna, familjen <strong>Schein</strong> förefaller att ha haft<br />
det tämligen gott ställt. Harry beskriver i sin självbiografi<br />
familjemiddagar, hembiträde, borgerliga<br />
attribut. Han fick gå i bra skolor. Harry sa till mig att<br />
familjen hade en <strong>del</strong> pengar som härrörde från moderns<br />
sida i form av aktier i det stora bryggeriet Gösser.<br />
Bryggeriaktier har alltid ansetts vara en bra investering<br />
för änkor och faderlösa: god årlig avkastning<br />
och liten risk, öl går alltid åt, i dåliga tider super man<br />
ännu mer för att döva bekymren. Modern var född i<br />
östra Polen, den fattiga <strong>del</strong>en av landet. Samlar man<br />
verkligen på sig en förmögenhet i bryggeriaktier där?<br />
Allt tyder emellertid på att familjen <strong>Schein</strong> tillhörde<br />
den assimilerade judiska borgerligheten, en samhällsklass<br />
som lämnat storartade bidrag till Wiens och<br />
hela Centraleuropas kulturella, vetenskapliga och<br />
ekonomiska utveckling. Hitler och hans anhang utplånade<br />
denna samhällsklass – och de båda världskrigen<br />
berövade Wien dess glans. Staden reducerades<br />
maktpolitiskt, men förblev en <strong>del</strong> av det tyska språk-<br />
och kulturområdet, och kan därför aldrig bli lika<br />
provinsiell som till exempel Stockholm eller Oslo.<br />
Vi satt på kaféerna, drack kaffe, läste tidningar,<br />
åkte upp till Grinzing. Harry tyckte om sin barndoms<br />
maträtter, ”gefüllte Kalbsbrust”. Däremot<br />
stod han främmande för Frankrike och dess kök,<br />
trots att han själv hävdar motsatsen. Han var och<br />
hälsade på mig också i Paris, vi besökte tillsammans<br />
slagfälten i Flandern. Han behärskade inte språket<br />
och jag såg honom vilsen inför parisiska matsedlar.<br />
Kulinariskt förblev han en centraleuropé, politiskt<br />
en beundrare av USA. Jag hörde honom till exempel<br />
aldrig kritisera Vietnamkriget.<br />
En runda en sen kväll gick till Loos American Bar<br />
på Kärntner Strasse. Konsthistoriker – och en <strong>del</strong><br />
andra – känner till den baren, den har ritats av Adolf<br />
Loos. Vi var de enda gästerna och drack förmodligen<br />
Cutty Sark. Baren drevs sannolikt inte som kommersiellt<br />
företag utan som kulturminnesmärke av<br />
staden Wien. En annan kväll gick vi till ett ställe som<br />
däremot inte drevs som ett kulturminnesmärke, den