Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
gra kvarter från hans föräldrahem. Där finns ett hus
som lär vara ritat av Ludwig Wittgenstein. Intill låg
Harrys skola, säger han. Och en kontroll i de wienska
arkiven idag visar att det på Kundmanngasse nr
20 mycket riktigt låg en ”Knabenschule” på 1930talet,
en skola för pojkar och avsedd att förbereda
dem för högre studier, ingen vanlig folkskola alltså.
Den är nu nedlagd. Intill låg ett gymnasium, den
skolan finns alltjämt kvar 2009. Några arkiv från
skolorna kan ej återfinnas, meddelar arkivarierna.
Harry skriver att han var tvungen att lämna skolan
1938 och att han sedan vistades i hemmet. Det
troliga är att han förvisades till en skola för judiska
barn, men att modern valde att ha honom hemma i
avvaktan på en möjlighet att lämna landet.
Wollzeile heter en trevlig affärsgata som går från
Stubenring in mot Wiens centrum. På den gatan
finns en restaurang som heter Figlmüller och som
serverar stora, knaperstekta wienerschitzlar. De är
gjorda på fläskkött och mycket goda. Men egentligen
ska det vara kalv. I andra ändan av gatan låg en
kabaréteater, som hette Simpl och vars specialitet
var politisk satir. Efter en tid i Wien kunde jag
hyggligt hänga med i det wienska talspråket och
hade följt österrikisk inrikespolitik så pass mycket
att jag kunde uppskatta satiren och gick dit, ensam
eller i sällskap med någon. Men Harry gillade inte
Simpl och dess satir. Han tyckte inte tillräckligt om
Österrike och Wien för att kunna skämta om landet
och Bruno Kreisky. För honom var det blodigt allvar.
På den här gatan hade min far en speditionsfirma,
säger Harry när vi går på Wollzeile. Det stämmer.
Enligt uppgifterna i Wiens handelsregister registrerades
i januari 1923 speditionsfirman C.M. Schein.
Den upphörde i mars 1939, ett år efter ”Anschluss”
till Tyskland. Då var fadern död sedan tre år och
Harrys mor stod i begrepp att skicka honom bort
från Wien. Speditionsfirman var ett kommanditbolag.
Pappa Schein var huvudägare, så kallad komplementär
i kommanditbolaget, och han hade tre
medägare. Fadern hade alltså vid 42 års ålder så pass
mycket kapital att han ansågs kunna stå huvudrisken
för företaget. Firman måste ha gått bra trots de
osäkra tiderna, familjen Schein förefaller att ha haft
det tämligen gott ställt. Harry beskriver i sin självbiografi
familjemiddagar, hembiträde, borgerliga
attribut. Han fick gå i bra skolor. Harry sa till mig att
familjen hade en del pengar som härrörde från moderns
sida i form av aktier i det stora bryggeriet Gösser.
Bryggeriaktier har alltid ansetts vara en bra investering
för änkor och faderlösa: god årlig avkastning
och liten risk, öl går alltid åt, i dåliga tider super man
ännu mer för att döva bekymren. Modern var född i
östra Polen, den fattiga delen av landet. Samlar man
verkligen på sig en förmögenhet i bryggeriaktier där?
Allt tyder emellertid på att familjen Schein tillhörde
den assimilerade judiska borgerligheten, en samhällsklass
som lämnat storartade bidrag till Wiens och
hela Centraleuropas kulturella, vetenskapliga och
ekonomiska utveckling. Hitler och hans anhang utplånade
denna samhällsklass – och de båda världskrigen
berövade Wien dess glans. Staden reducerades
maktpolitiskt, men förblev en del av det tyska språk-
och kulturområdet, och kan därför aldrig bli lika
provinsiell som till exempel Stockholm eller Oslo.
Vi satt på kaféerna, drack kaffe, läste tidningar,
åkte upp till Grinzing. Harry tyckte om sin barndoms
maträtter, ”gefüllte Kalbsbrust”. Däremot
stod han främmande för Frankrike och dess kök,
trots att han själv hävdar motsatsen. Han var och
hälsade på mig också i Paris, vi besökte tillsammans
slagfälten i Flandern. Han behärskade inte språket
och jag såg honom vilsen inför parisiska matsedlar.
Kulinariskt förblev han en centraleuropé, politiskt
en beundrare av USA. Jag hörde honom till exempel
aldrig kritisera Vietnamkriget.
En runda en sen kväll gick till Loos American Bar
på Kärntner Strasse. Konsthistoriker – och en del
andra – känner till den baren, den har ritats av Adolf
Loos. Vi var de enda gästerna och drack förmodligen
Cutty Sark. Baren drevs sannolikt inte som kommersiellt
företag utan som kulturminnesmärke av
staden Wien. En annan kväll gick vi till ett ställe som
däremot inte drevs som ett kulturminnesmärke, den