Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

maskin, så framkommer en tydlig skepsis gentemot
själva framförandet och utseendet, och i synnerhet
manligheten. I denna skepsis, som ibland tjänar till
att förlöjliga Schein, är det själva icke-svenskheten
och då i synnerhet den icke-svenska manligheten
som är problemet. Scheins utseende betonas och
beskrivs som vore han en filmstjärna, eller – varför
inte – en kvinna. Inledningsvis får vi veta att han är
snyggt och jämnt solbränd hela året och att han
skrattar ofta. Att vara solbränd året om är inte bara
ovanligt men också onaturligt, och att skratta ofta
(förstår vi) är ovanligt, och bör tydligen tolkas som
ett icke-svenskt och icke-manligt drag. Vidare omnämns
han som ”dekorativ”, vilket genast av skribenten
jämförs med kvaliteten hos begåvade flickor
vars intelligens ”alltid kan kompenseras med en
tillräckligt djup urringning” – vilket onekligen måste
tolkas och förstås som en manschauvinistisk felskrivning.
19 Skribenten kan heller inte låta bli att
nämna att ”flickorna tycker han är snygg” och att
”ingenting talar för att han inte skulle tycka det är
roligt”. 20 Genom att fokusera på Scheins utseende,
väljer skribenten att inte bara objektifiera honom
men också att sätta honom i en femininiserad position.
Men genom att också lyfta fram honom som
flickornas favorit, (re-)maskuliniseras Schein, samtidigt
som skribentens egen fascination för eleganten
kan tonas ned och döljas bakom kvinnornas antagna
trånad.
Det faktum att skribenter och journalister ofta
lyfter fram Scheins framgångar hos kvinnor, och
detta på ett ibland nedlåtande och förringande vis,
bör nog förstås som uttryck för en utbredd kritik av
Schein som kvinnornas favorit, inte folkets. Som
attraktiv elegant avvek han från andra män i sin
grupp, och från män tillhörande de grupper som
studerade och skrev om honom. Idén om könsskillnaden
som naturlig och nödvändig blir återigen
synlig som själva basen för denna skepsis gentemot
honom. Könsskillnaden och heteronormativiteten
behöver, för att kunna existera, en tydlig uppdelning
mellan män och kvinnor, där en diametral skillnad
utgör orsaken till själva uppdelningen. Denna skillnad
förutsätter att likhet mellan män, och likhet
mellan kvinnor, framställs som självklar. Inom
patriarkala samhällen så har likheten mellan män
– så länge sexuell praktik mellan män är förbjuden
(vilket den är med hjälp av homofobi) – alltid värderats
mycket högt. Mäns relationer är de relationer
som värderats högst ty dessa relationer har i
regel ägt rum i offentligheten, i den politiska, sociala
och kulturella offentligheten, emedan mäns
relationer med kvinnor (och kvinnors relationer
med kvinnor) oftast bara äger rum i det privata.
Den här styrande likhetsprincipen mellan män leder
till ett konstant exkluderande av kvinnor från det
offentliga rummet och från den reella makten, vad
Luce Irigaray kallat ”hom(m)o-sexualité”. Eve Kosofsky
Sedgwick benämner det i sin tur som ”homosocialism”.
På varje nivå i vårt samhälle fungerar
denna homosocialitet som ett slags organiserande
princip, menar hon. Schein deltog självfallet i homosociala
relationer: på styrelsemöten, på presskonferenser,
bakom stängda dörrar med högt uppsatta
politiker och/eller näringslivsrepresentanter
– och på tennisbanan. Men var gång han förekom i
kvinnomagasin eller veckomagasin som ”herr Thulin”
blev hans plats inom det homosociala nätverket
mindre säker.
På de fotografier som är tagna på Schein som ung
man och som återfinns i hans privata fotoalbum,
framstår han tydligt som en mycket välklädd och
självmedveten person. För Schein måste det perfekta
fallet, den bästa kvaliteten och den oklanderliga
och klassiska stilen och snittet ha varit av största
vikt. På ett av fotografierna, taget 1944, poserar han
i profil, i halvbild, framför en rund spegel, med den
egna spegelbilden väl synlig i fotots bakgrund. Han
står med det ena benet stöttat på en stolsits (med
foten placerad på vad som ser ut att vara en tjock
------