Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

va bestämde vår egen politik. Alltså: inga handelshinder
för svensk export, men väl reglering av
svensk import. Tyvärr är det svårt att övertyga utlänningar
om rimligheten i denna ståndpunkt.”
Schein argumenterar mycket sällan genom att ta
den ena eller andra auktoriteten som garant för sina
påståenden. Jag har inte återfunnit ett enda sådant
resonemang i de krönikor han kallade ”mellanspel”,
och den är mycket ovanlig även i de övriga. 32 Han
kan nämna att Abraham Lincoln ”sa att varje land
har den regering det förtjänar”. 33 På ett ställe – som
verkar särskilt intressant för oss – påpekar han att
Aristoteles prioriterar ”det som är framför det som
borde vara”. 34 Men för det mesta när Schein citerar
eller refererar någon annan så är det med ett kritiskt
syfte. Men en typ av auktoritet är ändå ganska vanlig
i Harry Scheins tidningskolumner: den smutsiga
verklighetens hårda realitet.
Sådana resonemang förekommer på många håll
i Scheins skriftställarskap. I en debattartikel i Expressen
i mars 1981 ställer han ”den abstrakta tankens
renhet mot verklighetens konkreta smutsiga
händer.” 35 Och sympatierna ligger ännu en gång
hos den smutsiga verkligheten. Tidigt i artikeln
framför Schein en parabel, en kort sedelärande
berättelse: ”En politiker och en debattör (han lär ha
varit professor i nationalekonomi) promenerade i
skogen. Plötsligt föll de ner i en djup grop. Politikern
frågade debattören om denna visste hur de
skulle kunna ta sig upp ur gropen. – Självklart, svarade
debattören. Anta att vi hade en stege …” 36
Historiens sensmoral är densamma som tidigare:
debattörens (en debattör som – märk väl – är en
skapelse av Schein själv) teoretiska kunskaper är
värdelösa för att bemästra verklighetens problem.
Det möjliga och det omöjliga är den slags topik som
Schein vänt sig till för att finna sina argument; och
den förekommer genom hela Scheins karriär som
kolumnist. Kolumnen om ”Respekt” från 1995 avslutas
med följande rätt uppgivna rader: ”Jag vet att
vi istället borde bota dessa brottslingar, se till att
deras fäder och mödrar fortsatte att älska varandra,
att bostadssegregeringen borde elimineras, att alla
borde ha god utbildning och välavlönade jobb. Varför
gör vi inte det? Vad gör vi innan vi kommit tillbaka
till paradiset?” 37 Frågan är naturligtvis retorisk;
den ska tolkas som ett påstående. Och det är
just detta som måste betecknas som Scheins grundläggande
argumentationsstrategi i tidningskolumnerna.
Gång på gång underkänner han andras idéer
och argument med en hänvisning till det möjliga och
det omöjliga.
Hur bör vi nu bedöma eller värdera kolumnisten
Scheins argumentation? Ofta låter han ju sina krönikor
ta utgångspunkt i en ethopopeia, ett slags fingerat citat,
där en motståndarröst hävdar något som vanligen
är skäligen onyanserat, felaktigt eller dumt.
Därigenom skapar Schein en retorisk situation som
passar honom, som ger honom möjligheten att föra
debatten på sina villkor. Han väljer också sina utgångspunkter
fritt och utan hänsyn till om de är
konsistenta med tidigare egna uttalanden. Bilden av
Scheins debatteknik erinrar på sätt och vis om hans
tankegångar om vad som krävs för att manövrera i
en motsägelsefull, smutsig och trög verklighet. ”Antag
att vi hade en stege”, säger den frie intellektuelle.
Debattören Schein lever i verkligheten, och
använder sig av de redskap och verktyg som faktiskt
står honom till buds. Det kan ge en förståelse för de
känslor han väckte, den ilska och den förargelse han
lockade fram hos sina läsare och debattmotståndare.
Bilden som framträder föreställer en skicklig men
cynisk debattör, en retoriker i ordets allra mest nedlåtande
betydelse.
Det finns dock två problem med den karakteristiken.
För det första är bilden av Schein som debattören
som vill vinna till varje pris knappast rättvis – i varje
fall inte särskilt nyanserad – även om den kan motiveras
med utgångspunkt i de tolkningar som
gjorts ovan. För det andra består problemet i an-
------