Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
tion, den här gången med tillägget blå; Jan Troell
kom med Ole, Dole, Doff, Jan Halldoff med Korridoren
och Yngve Gamlin med Badarna. Ingmar Bergman
hade två filmer på repertoaren, Vargtimmen och
Skammen, som genom sitt kontroversiella ämne –
människans villkor under ett krig – gav näring åt en
ovanligt hätsk debatt där en rad radikala skribenter
fördömde filmen ur såväl konstnärlig som politisk
synpunkt. Vid sidan av den mer seriösa filmproduktionen
avtäcktes också ett flöde av mer lättfotade
för att inte säga rent pornografiska filmverk.
Det var kanske inte helt omotiverat att i det
läget lyfta fram Sverige som ett filmland på marsch.
Vilket också skedde. Men kanske inte på det sätt
som det föryngrade och radikaliserade Filmsverige
såg som det mest ideala för sina alster. Men eftersom
en italiensk filmkritiker, Gian Luigi Rondi,
hade ambitionen att placera den italienska semesterorten
Sorrento på filmfestivalkartan genom att
strax efter turistsäsongens slut presentera ett lands
filmkonst och därmed erbjuda prestige åt staden
och gäster åt de avfolkade hotellen så blev det som
det blev – 1968 hade valet fallit på Sverige.
Det hade väl varit helt i sin ordning, om nu inte
de yttre arrangemangen hade blivit så storstilade
och så ur takt med tiden. Dussintalet filmskapare
och dubbla mängden skådespelare inbjöds till evenemanget.
Ingmar Bergman önskade man naturligtvis
som hedersgäst, och en privatvilla ställdes till hans
förfogande. Men den förblev outnyttjad, så för att
sätta extra glans på det hela toppade man med en
kunglighet, prinsessan Christina. I det följebrev från
Filminstitutet undertecknat Harry Schein som bifogades
inbjudan stod bland annat att läsa: ”Herrarna
bör tänka på tillräckligt antal smokingskjortor.”
De deltagare som hade Maos lilla röda i handbagaget
visste nog inte ens hur man knöt en fluga.
På Grand Hotel Excelsior Vittoria där den svenska
filmkolonin härbärgerades anordnades snart
protestmöten. Många av de nedresta filmarbetarna
upplevde sig vara i en gisslansituation där deras
filmverk visserligen presenterades som huvudrätten
på festivalmenyn, men där dessa föregåtts av förrätter
bestående av modevisningar (av såväl galakläder
som pälsverk och skor) och nya aperitifvarianter
av Martini. Vår något halvhjärtade protest och
demonstration av olydnad bestod i en vägran att gå
på den säkert hundrameterlånga röda matta som
lagts ut från den centrala Piazza Tasso till festivalbiografen.
Reaktionen var kanske barnslig, och syftet med
filmveckan vällovligt. Tanken var ju att lansera ny
svensk film på bred front. Men villkoren kändes
oacceptabla. Vi filmare kände oss fångna i ett mediajippo
där det huvudsakliga intresset var koncentrerat
till en närvarande gäst av kunglig börd och en
icke närvarande kungagestalt av mer profan karaktär
– Ingmar Bergman. Den fåfänga som också var
ett av Harry Scheins mer framträdande attribut hade
segrat över en mer omdömesgill uppfattning av situationen.
Harry var kejsaren av den svenska filmvärlden
och vi hans undersåtar som borde ha vett att
rätta oss efter hans vilja. Harry har berättat att han
kunde känna sig som en schimpans som skall visas
upp i bur, när hans kändisskap har kommit på tal.
Här var vi schimpanserna – och Harry cirkusdirektören.
Väl hemma igen var ordningen återställd.
Harry placerade sig bakom sitt skrivbord och
filmarna – åtminstone en del av dem – återvände till
barrikaderna.
***
1970 lämnar Harry Schein sin tjänst som verkställande
direktör för Filminstitutet. Han rekryterar Bo
Jonsson, en av de yngre och ledande filmproducenterna
på Sandrews till tjänsten. Men Bo får inte
särskilt länge vara allenarådande på institutet. Harry
flyttar visserligen från direktörsrummet – men tar
efter en tid säte i styrelserummet för fortsatt tjänst
som arbetande styrelseordförande. Bo Jonsson var
ingen marionett, men Harry ville trots allt försöka
få fäste för trådarna.
Harry betraktade, med rätta, Svenska Filminsti-