Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
------<br />
<br />
tennismatch där han besegrar Björn Borg. Det<br />
skulle väl passa någon som vill vara vinnare i alla<br />
lägen? Björn Borg kommer inte att ställa upp, det<br />
inser jag. (Men jag tar trots allt kontakt med hans<br />
far i Södertälje.) Borgs frånvaro spelar ingen roll,<br />
eftersom Harry inte heller – av förklarliga skäl –<br />
kommer att vara med i filmen. Jag iscensätter ett<br />
fingerat sista game i en av Filminstitutets ateljéer.<br />
På en provisorisk åskådarläktare bänkar sig ett tjugotal<br />
av landets vackraste aktriser, och jag har lyckats<br />
få Olof Palme (Harrys ständige tennispartner) att<br />
agera domare. Som en osynlig gäst får jag Bengt<br />
Grive som kommenterar det rafflande spelet på<br />
ljudbandet. Jag minns inte om jag var med på festligheterna<br />
kring firandet av Harry. Men jag tror att<br />
han uppskattade filmuppvaktningen med Sanningens<br />
ögonblick av det dussintalet regissörer som var<br />
<strong>del</strong>aktiga. Det var i vilket fall roligare att göra film<br />
än att älta gamla oförrätter. Inte långt därefter börjar<br />
jag ett arbete som filmkonsulent på det danska<br />
filminstitutet.<br />
Sommaren 1975 är det svensk filmvecka i Verona.<br />
Min film Den vita väggen hör till de verk som skall<br />
visas, och jag blir inbjuden till festivalen. Alla festivalgästerna<br />
bor på samma hotell. En sen kväll på väg<br />
till hotellet stöter jag ihop med Harry. Han sitter i<br />
barserveringen utanför ingången. Han bjuder mig<br />
att sitta ner och beställer två whisky. Jag tror inte<br />
att de har Harrys favorit, Cutty Sark – men whisky<br />
är ändå alltid whisky.<br />
Spriten löser tungans band, heter det, och här<br />
talades det ut medan klockan närmade sig midnatt.<br />
Jag tror att det var Harry som drog upp frågan om<br />
varför jag reagerade som jag gjorde på uppsägningen<br />
från Chaplin. Först nu verkade det som om han insåg<br />
att en enkel signatur på ett papper kunde få konsekvenser<br />
och att den drabbade kunde reagera med<br />
lika mycket vanmakt som förtvivlan. Inlevelsekänsla<br />
var inte någon av Harrys mer framträdande karaktärsegenskaper.<br />
Och empati blev en innefras först<br />
under kommande decennium.<br />
Åren som följer har jag bara tillfälliga och spo-<br />
radiska kontakter med Harry. Men jag läser regelbundet<br />
hans krönikor i Dagens Nyheter. De är så gott<br />
som genomgående mycket engagerande. Jag beundrar<br />
i lika hög grad bredden av hans intresse- och<br />
kunskapsområden som hans formuleringskonst. Få<br />
svenskar med utländsk bakgrund och uppväxt har<br />
tillägnat sig det nya språket med samma omsorg<br />
och känsla för språkets distinktioner – kanske med<br />
undantag för Theodor Kallifatides, Harrys utmanare<br />
på ett annat slagfält, schackbrädet.<br />
En av dessa krönikor sitter fortfarande uppsatt<br />
på min anslagstavla, gulnad men både läsbar och<br />
läsvärd. Den är skriven kort efter det att Harry gått<br />
i pension – vilken absurd belägenhet. Han är i en<br />
uppbrottssituation och ser tillbaka på sitt liv, ”detta<br />
mystiska arrangemang av skoningslös logik för ett<br />
fåfängt syfte”, för att citera Joseph Conrad i Mörkrets<br />
hjärta. Krönikan heter ”En sommardag”, och Harry<br />
beskriver hur han sitter i en nästan vindstilla<br />
trädgård och funderar över det han skall skriva.<br />
Dagen på vilken sommaren inföll. Jag försöker<br />
tänka, t.ex. på denna kolumn, och konstaterar att<br />
jag, i likhet med Wittgenstein, aldrig tänkt en<br />
enda självständig tanke, på sin höjd kommit på<br />
nya liknelser, varianter av andras tankar. T.ex.<br />
Wittgensteins. […] Det är svårt att tänka, t.o.m.<br />
på detta anspråkslösa sätt när man ligger i<br />
trädgården och odlar sin solbränna. Wittgenstein<br />
tänkte med pennan – ’ty mitt huvud vet ingenting<br />
om det min hand skriver’. Även jag tänker bara<br />
med pennan, trots att jag har köpt en till synes<br />
självtänkande skrivmaskin, en ordbehandlare för<br />
20.000 kronor. Jag förstår Kleist som i ’Brief eines<br />
Dichters an einen anderen’ hävdade att en diktare<br />
helst skulle vilja överföra tankarna utan ord. […]<br />
Det är farligt att röka. Man kan dö av det. Om jag<br />
slutar röka kan jag inte dö av cigaretter. Om jag<br />
slutar åka bil kan jag inte dö i en bilolycka. Om jag<br />
slutar sola mig kan jag inte dö av hudcancer. Blir<br />
vi verkligen odödliga om vi undan för undan<br />
eliminerar varje dödsorsak? Och skulle vi vilja bli
Change language