Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
då hade Tyskland stängt sina gränser. I praktiken
kunde heller inga flyktingar lämna Sverige.
Inom ramen för en särskild ”barnkvot” bad
Hjälpkommittén hösten 1938 att få ta in 160 judiska
barn. I det sammanhanget ordnades ett internathem
i Uppsala, Tullgarnshemmet Рӌ hemmet vistades
omkring 15 gossar” står det i församlingens
redogörelse. En av dem var Harry Schein, han bodde
på barnhemmet ett år, mellan november 1939 och
november 1940.
Det var alltså inte meningen att Harry Schein
alls skulle stanna i Sverige, han var ”transmigrant”.
När han beviljas ett nytt uppehållstillstånd i september
1940 motiveras det enligt en polisrapport
med att han ska ”fullfölja de påbörjade förberedelserna
för utvandring till annat land”. Harry var,
enligt uppgifter i Utlänningskommissionens arkiv,
anmäld på amerikanska konsulatet i Wien för att få
inresetillstånd till USA. Han skulle följa efter sin
syster som redan befann sig där.
Det finns emellertid också en annan uppgift i ett
PM hos Säpo. Enligt detta dokument skulle systern
ha gift sig i Wien i april 1939 med den 15 år äldre
Theodor Gottlieb, också han wienare. Denne ska ha
tagit sig till England och därifrån vidare till USA dit
han anlände i juni 1940. Ett år senare, i juni 1941, ska
hans hustru, Harrys syster, ha kommit efter honom.
Om det är sant så kom hon undan Hitler i sista stund
och i så fall så måste uppgiften att hon redan fanns i
USA när Harry kom till Sverige vara felaktig.
Är då uppgifter hos Utlänningskommissionen
eller polisen alltid sanna? De anförs ofta och okritiskt
som tillförlitliga källor av till exempel journalister.
Men i vilken utsträckning kan man lita på ”polisiära
promemorior”, som Olof Palme en gång kallade
dem? Vad är sanning i dessa officiella dokument
och vad är skvaller, hörsägen, rykten som ”förädlas”
till sanning därför att de på omvägar hamnar i
myndigheters dokument? Vilken tillit kan man ha
till uppgifter, som kanske är sammanfattningar av
tidigare rapporter, som måhända okritiskt återger
uppgifter i tredje hand eller där rapportförfattaren
bara missförstått det hela? Jag kan inte göra mer än
att hålla fram detta källkritiska problem för läsaren.
Det är ett helt nytt liv som den ensamme 14-årige
flyktingen tvingas påbörja. Fadern är död sedan tre
år, modern ska han aldrig återse, hon ska gifta om
sig och sedan med hela familjen, släkten, försvinna
i dödsfabrikerna i öster. Han har en syster, men var
hon finns vet han inte med säkerhet just då. Här
står han ensam.
Han är vad vi i dag skulle kalla en barnflykting
och blir för många år framåt mer eller mindre stamkund
hos olika myndigheter, främst hos polisen och
Utlänningskommissionen. Hans rätt att vistas i
Sverige är, som för alla icke-medborgare i ett land,
villkorlig. Rätten är också tidsbegränsad, till att börja
med får han arbets- och uppehållstillstånd för tre
månader åt gången. När tillståndet går ut måste han
söka ett nytt. Mosaiska församlingen hjälper honom
ekonomiskt och på andra sätt. Han betecknas länge
som ”medellös” och slipper betala olika avgifter.
Polisen intresserar sig för honom – liksom för alla
flyktingar under krigsåren – de kan vara agenter av
olika slag. Post kontrolleras, brev öppnas. När Harry
1943 vill besöka hamnområdet i Stadsgården i Stockholm
måste han söka särskilt tillstånd. Begäran avslås.
Han vill besöka Gräddö i Stockholms skärgård.
Avslag igen. Efter kriget, när han har en anställning
som medför resor utomlands, måste han varje gång
begära tillstånd att återvända till Sverige.
Om man tvingas klippa av banden till sitt hemland,
sin hemstad; om familj och släkt utplånas,
barndomshemmet upplöses, kamrater från skoltiden
och uppväxten försvinner under horisonten
– hur upplevs detta av en 14-åring som är ensam,
omgiven av främlingar i ett främmande land vars
språk han inte talar? Allt ska börja på nytt och det
hänger på mig, en 14-åring. Ensamhet och rot-