Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
svensk filmskola startas också ungefär samtidigt. På<br />
mycket kort tid tillförskansar sig Harry <strong>Schein</strong> alltså<br />
den största makten i Filmsverige, och ingen filmproducent<br />
och filmskapare kan runda den viljestarke<br />
och skarpögde direktören på Filminstitutet.<br />
Han håller de flesta trådar i sin hand – och vill man<br />
att det ska gå en väl i filmlivet bör man hålla sig väl<br />
med <strong>Schein</strong>. Den svenska filmreformen betraktas<br />
länge som ett snilledrag och kommer att revolutionera<br />
det svenska filmlandskapet.<br />
Ungefär samtidigt med filmreformen får jag ett<br />
semestervikariat på Stockholms-Tidningen i Klarakvarteren<br />
som nöjesreporter och TV- och filmskribent.<br />
Min chef, kulturjournalisten Stig Arb, blir<br />
också min mentor och tycker att jag måste träffa<br />
Harry <strong>Schein</strong> och intervjua honom för tidningen<br />
eftersom han är direktör för det nya Svenska Filminstitutet.<br />
<strong>Schein</strong> har med en liten stab flyttat in i<br />
en kontorsbyggnad på Kungsgatan 48 mitt emot<br />
Hötorget. Han är älskvärd mot den unge filmskrivaren<br />
och berättar om institutets organisation och<br />
planer. Det är vårt första möte, och jag har inget<br />
minne av att <strong>Schein</strong> vare sig är snorkig eller sarkastisk.<br />
Intervjun resulterar i en nyhetsartikel – och det<br />
är ingenting mer med det. Nästa sommar är jag tillbaka<br />
på ”Stocken” som följs av ännu en vända på<br />
tidningen sommaren därpå. Vikariatet 1965 övergår<br />
på hösten till en fast tjänst eftersom jag är klar med<br />
min akademiska examen i Uppsala.<br />
Jag kommer till gagnet, men inte formellt, att<br />
efterträda pensionsmässiga legenden Robin Hood,<br />
Bengt Idestam-Almquist, som Stockholms-Tidningens<br />
filmkritiker, i stället för Göran O Eriksson.<br />
Meningen är att Göran O ska fungera som förste<br />
filmkritiker men han får häcken full som tidningens<br />
kulturredaktör. Under hösten blossar en filmkritikerdebatt<br />
upp efter att redaktionen för Chaplin<br />
varit nedlåtande mot Yngve Gamlins debutlångfilm<br />
Jakten. Jag <strong>del</strong>tar med liv och lust i bataljen, men<br />
<strong>Schein</strong> håller sig utanför trots att han är partivän<br />
med Gamlin som är både militant socialdemokrat<br />
– och president för Republiken Jemtland.<br />
Kort därefter anklagas <strong>Schein</strong> i ett ledarstick i<br />
Dagens Nyheter i september 1965 för ”diktaturfasoner”.<br />
<strong>Schein</strong> tiger alltjämt, men hans gamla vän Krister<br />
Wickman rycker ut för att försvara honom. I en<br />
rätt barnslig kommentar skriver jag: ”Jag känner en<br />
svensk socialistisk författare som är övertygad om<br />
att Harry <strong>Schein</strong>s innersta planer är att socialisera sig<br />
själv! Och inte mej emot, bara korten läggs på bordet.”<br />
Senare säger <strong>Schein</strong> att han inte ser något hot<br />
med ”socialiseringsspöket”. Strax är det dags för ett<br />
idolporträtt i ”Stockens” söndagstidning: ”Giv åt<br />
<strong>Schein</strong> en Guldbagge även” – texten är osignerad<br />
men författad av mig och det skall alltså dröja ett tag<br />
innan också jag börjar kritisera <strong>Schein</strong> för hans<br />
diktatoriska ledning av Filminstitutet (och andra<br />
fasoner). Och därmed innan <strong>Schein</strong> får upp ögonen<br />
för lymmeln som dristar sig till att skjuta filmskott<br />
på honom.<br />
1960-talet blir med filmreformen en dynamisk<br />
och mycket kreativ epok för svensk filmproduktion<br />
med en rad debuterande filmskapare, varav några<br />
blir stora namn också internationellt: Bo Widerberg,<br />
Jan Troell, Vilgot Sjöman, Mai Zetterling.<br />
Det finns fler regissörer som (förgäves) försöker utmana<br />
Mästaren Ingmar Bergman. Ganska tidigt<br />
börjar filmkritiker och filmskapare att reagera mot<br />
den ”elitistiskt” och ”kommersiellt” konstruerade<br />
filmreformen som främst anses gynna branschen,<br />
den kommersiella biograffilmen och de etablerade<br />
filmkonstnärerna. <strong>Schein</strong> kommer tämligen direkt<br />
i polemisk konflikt med den unga ”filmvänstern”,<br />
företrädesvis dokumentärfilmare som känner sig<br />
missgynnade och tillbakahållna av reformen. Positionerna<br />
är snart låsta och skyttegravskriget kommer<br />
att pågå under ett par decennier.<br />
Harry <strong>Schein</strong> skriver under slutet av sextiotalet<br />
otaliga giftiga debattinlägg och repliker; han tycks<br />
befinna sig i ständig strid med ”cineasterna”, de unga<br />
filmskoleleverna, regissörerna och de ”fria filmarna”<br />
anslutna till den nya kooperativa organisationen<br />
FilmCentrum. Jag <strong>del</strong>tar givetvis också i kalabaliken,<br />
triggad och utmanad av <strong>Schein</strong>s debattlusta och be-<br />
------
Change language