Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

den, FilmCentrum samt representanter för Filminstitutets
personal lät sig höra. ”Jag skiter fullständigt
i vad som har skrivits om det här”, lät Harry Schein
meddela i en intervju i Dagens Nyheter.
I början av juni 1972 hade jag knutit ett nytt
avtal med Filminstitutets VD Bo Jonsson om ett
förlängt förordnande som redaktör för Chaplin på
ytterligare ett år. Den sjätte juli blir jag emellertid
inkallad till ordförande Harry. Det var inte svårt att
inse vad den så kallade klockan var slagen. Harry
meddelade kortfattat att jag enligt styrelsebeslut
den 26 juni var entledigad från min tjänst – och att
Lars-Olof Löthwall utsetts till min efterträdare, en
post som denne accepterat tidigare samma dag. Det
var ett hårt slag för mig, och det hjälpte inte att referera
till den överenskommelse som jag hade slutit
med Bosse Jonsson. Situationen var inte förhandlingsbar.
Harry ägde inte heller något särskilt öppet
sinne för känslor och konsekvenser i sammanhang
som detta. Jag erbjöds tre månadslöner – men med
villkoret att de skulle arbetas av under den nye chefredaktören.
Det tog sin tid innan jag nådde mitt rum i andra
änden av den långa filmhuskorridoren. Andra medarbetare
på Filminstitutet ville höra om utgången
av mötet. Jag var inte den förste att på det här brutala
sättet bli avsatt från sitt arbete. Och flera fruktade
att de skulle tvingas gå samma väg. Efter känt
mönster från mer odemokratiska regimer var fruktan
ett vapen som Harry bemästrade och utnyttjade
sig av vid den här tiden för att hålla ostyriga medarbetare
på plats. När jag så småningom nådde mitt
rum låg ett meddelande till TT på mitt skrivbord.
Där stod det att jag samma dag sagt upp mig från
min tjänst. Jag behövde ingen betänketid för att ta
kontakt med TT för att korrigera den idylliska notisen
och rätta den till att jag fått sparken. Jag hörde
också av mig till ett par av stockholmstidningarnas
kulturredaktioner för att meddela samma sak.
Ett par timmar senare, jag har just hunnit hem,
ringer telefonen. Det är Harry. Han är mycket upprörd.
Han har blivit uppringd av några journalister
som vill fråga honom varför han har gett mig avsked.
Harry är arg därför att han snart skall ha några
gäster på middag. Han kräver att jag omedelbart
ringer upp dessa journalister och talar om för dem
att de har missuppfattat situationen, att det är jag
som har sagt upp mig. Innan han slänger på luren
väser han i telefonen: ”Det här är det värsta knivhugg
i ryggen som jag har utsatts för!” Jag vägrade
naturligtvis. Och därmed var ett nytt offentligt ordkrig
igång.
Uppsägningen innebar en högst kännbar förlust,
inte bara på ett ekonomiskt plan utan också på
ett personligt. Jag hade arbetat med Chaplin nästan
från starten av tidskriften. Den hade blivit något av
ett skötebarn – även om det ursprungligen var
Bengt Forslund som hade sjösatt företaget. Harry
försökte skjuta in sig på att jag hade dubbla lojaliteter,
eftersom jag också ägnade mig åt praktiskt
filmarbete. Han ansåg att detta var ”pressetiskt dubiöst”.
Jag tyckte mig inte ha något problem med
att skilja dessa båda filmverksamheter åt. Det var
inte mer komplicerat än för de författare som var
redaktörer för litteraturtidskrifter som BLM eller
Ord & Bild. Intresset, respekten och kärleken till
konstarten var för mig det enda vägledande. Det
dröjde ett bra tag innan jag bidrog i Chaplin igen.
Men det var svårt att hålla sig därifrån.
***
Hösten 1974 fyller Harry Schein 50 år, och den
svenska filmbranschen förbereder ett storslaget
firande. Bengt Forslund som nu arbetar som producent
på Filminstitutet har en idé till present. Han
föreslår ett antal regissörer att göra en kortfilm på
ett par minuter var till Harry. De olika filmerna skall
sedan sättas ihop till ett kortfilmspaket. Teknisk utrustning
utlånas gratis av filmateljéerna i Filmhuset,
Kodak ställer upp med råfilm, ett filmlaboratorium
framkallar och kopierar utan kostnad. Jag får också
förslaget om att bidra.
En idé infinner sig snabbt. Jag vill ge Harry en
------