Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

slutsats: ”Det offentliga samtalet borde även ha en
pedagogisk uppgift.” 46 I många fall är det rimligare
att läsa hans texter just så. I en kolumn om löneglidning,
exempelvis, kan han ta upp olika aspekter
på fenomenet, diskutera olika lösningar, men utan
att i slutändan nå fram till någon entydig rekommendation.
Hans text mynnar ut i ”en tänkbar möjlighet”.
47
Faktum är att Schein gång på gång återkommer
till svårigheten med att förstå verklighetens problem
med entydiga generaliseringar. ”Språket är en symbol
för verkligheten”, skriver han, ”och därmed en
förenkling och en förfalskning av verkligheten.” 48
Men samtidigt finns det inget annat sätt att närma
sig problemen. Möjligen kan man därför tolka Scheins
resonemang om den smutsiga verkligheten inte som
ett fult debattknep, eller en nödlösning när inga andra
argument står att finna – utan som ett villkor för
skrivandet, för det tänkande som handlar om mänskliga
och mångtydiga frågor. För generaliseringen
måste inte innebära att man förskriver sig åt en enhetlig,
odelbar och svartvit sanning. Istället pläderar
han faktiskt ofta för en mindre självsäker attityd.
”Osäkerheten ökar med åren”, påtalar han 1981.
”Allt fler sanningar visar sig i bästa fall vara provisoriska.
Många sanningar bär fröet till sin egen motsats
inom sig.” 49 Strax efter millennieskiftet frågar han
retoriskt: ”Vem kan inbilla sig att just vår generation
har upptäckt den slutliga sanningen?” 50 Schein återkommer
också gång på gång till svårigheten att göra
en slutgiltig bedömning: ”Det besvärligaste här i
livet är målkonflikter. Och svårast av dem alla är
moraliska målkonflikter.” 51 ”Svaret på den frågan är
inte självklart. […] Det kan finnas olika uppfattningar
i alla dessa ärenden.” 52
Med andra ord kan man läsa Scheins krönikor
inte bara som cyniska övertalningsförsök, utan som
försök att undersöka argumenten för och emot en
viss fråga. Först då blir den komplicerade leken med
olika varianter av ethopopeia – där vissa motståndare
uppenbarligen kan ses som varianter av Schein själv
– begriplig. 53 Han uttrycker sådana tankegångar un-
der hela sin karriär som kolumnist. Det som kan
förefalla vara motsägelser kanske hellre bör ses som
försök att pröva olika hållningar.
För en retoriker är det inte helt lätt att acceptera
termen ”retoriker” för att beteckna en skribent som
principlöst utnyttjar vilka medel som helst för att
vinna anslutning till sin ståndpunkt. Visserligen använder
Schein själv ordet på detta nedlåtande sätt vid
ett flertal tillfällen (kan jag förlåta honom?), och det
ligger väl i linje med hur det brukar användas i vardagsspråket.
Men det stämmer ganska dåligt med hur
retoriken definieras i teorin. Aristoteles definierar retoriken
som ”förmågan att, vad det än gäller, finna
det som är bäst ägnat att övertyga”. Retoriken beskrivs
alltså som ett sätt att söka efter det som är ägnat
att övertyga – inte som ett sätt att övertyga. Han
tar rentav mycket starkt avstånd från den senare
ståndpunkten. Skillnaden kan tyckas hårfin, men
den är viktig. Det handlar heller inte om att finna det
som övertygar endast i den ena riktningen – utan att
finna det som är ämnat att övertyga vad det än gäller.
Retoriken hos Aristoteles – och hos hans moderna
efterföljare – kan därför snarare beskrivas som konsten
att finna och undersöka argumenten för och emot
en viss ståndpunkt. Det som skiljer retoriken från logik
och vetenskap är nämligen att retoriken behandlar
det ”som kan vara på annat sätt” – alltså det som är
osäkert, mångtydigt, mänskligt. 54 Retoriken blir därmed
en metod för att förhålla sig till den mänskliga
tillvarons mångtydighet, till ”den smutsiga verkligheten”
om man så vill.
Detta kan synas som en lek med ord. Men det är
i så fall en produktiv lek. Schein beskriver ju själv sin
gärning inte som ett försök att övertyga sina läsare,
utan i termer av en vilja att förstå, och i en av hans
sista kolumner formulerar han sin syn på språket
och skrivandet – ett slags ”scheinsk retorik”: ”För
mig är språket identiskt med tanken. Visserligen
kan jag göra en promenad och med en något snurrig
hjärna tänka på ditt och datt. Men tanken blir klar
först när man, jag, tvingas formulera den. Det är inte
på grund av ett behov av språklig skönhet som jag
------