Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
öst att framföra andra åsikter om film än hans<br />
egna.<br />
Efter mitt inlägg om ”scheindemokratin” möts<br />
jag av <strong>Schein</strong>s iskyla. Jag är inte den enda som drabbas<br />
av hans bannbulla. <strong>Schein</strong>s privata popularitetsbarometer<br />
kan avläsas i hans korrespondens, där<br />
”Bäste bror” dagen därpå kan vara utbytt mot ett<br />
kyligt korrekt ”Herr NN”.<br />
Tidskriften Chaplins jubileumsnummer nummer<br />
100 recenseras i denna veva av författaren Björn<br />
Håkansson i Aftonbladet och han ställer frågan: Vad<br />
tycker Harry <strong>Schein</strong> om detta nummer? I ett svar på<br />
Filminstitutets brevpapper till Aftonbladets kulturredaktion<br />
skriver Harry rätt så fyndigt: ”Om Stig<br />
Björkman tycker jag. Om Jonas Sima tycker jag inte.<br />
Om Jurgen Schildt tycker jag. Om Carl Henrik Svenstedt<br />
tycker jag inte. Om Bengt Forslund tycker jag.<br />
Om stackars Mauritz Edström tycker jag synd. Om<br />
Chaplin tycker jag väldigt mycket. Charlie alltså.<br />
Annars ingenting.”<br />
I boken I själva verket skriver <strong>Schein</strong> också: ”Den<br />
nyradikalism som i slutet av sextiotalet så plötsligt<br />
drabbade vår filmkritik är en belastning för kritikens<br />
informativa funktion.” Han tycker att filmdebatten<br />
blivit ett ”miljöpolitiskt problem”.<br />
I varje fall är det ett problem för Harry <strong>Schein</strong>.<br />
Den av dokumentärfilmarna 1968 grundade distributionsorganisationen<br />
FilmCentrum har snabbt<br />
blivit en nagel i ögat på honom. Han avvisar organisationen<br />
när den söker pengar för en demokratisk<br />
katalog i vilken de fria filmarna utan krav på kvalitetskriterier<br />
får införa sina filmer. Sådan urvalsanarki<br />
förargar <strong>Schein</strong>. Han retar sig också på att Svenska<br />
Dagbladet, av alla tidningar, blivit ”huvudorganet för<br />
den politiskt militanta vänsterfalangen i FilmCentrum”,<br />
och han uppfattar närmast FilmCentrum<br />
som en kommunistisk cell för ”trottar”, maoister<br />
och andra stollar inom ”avgrundsvänstern” som vill<br />
undergräva hans filmreform och skada hans filmhusbygge.<br />
Den driftige dokumentärfilmaren och<br />
ilsket oppositionelle Stefan Jarl kallar han en ”grundstött<br />
marginalfigur”.<br />
Följden blir att Harry <strong>Schein</strong> beskjuts från flera<br />
håll av filmvänstern. I den synnerligen periodiska<br />
publikationen Filmfront, utgiven av en arbetsgrupp<br />
för kritiska i filmstudier i Uppsala, anklagas Harry<br />
<strong>Schein</strong> bland annat för att ”konsolidera varandras<br />
(beslutfattarnas) och sina egna maktpositioner – då<br />
har gängmentaliteten blivit väl organiserad”. Det är<br />
förstås en allvarlig beskyllning. <strong>Schein</strong> svarar sina antagonister<br />
med att Svenska Filminstitutet inte är till<br />
för den film som fria filmare gör – och de fria filmarbetarna<br />
är inte till för den film Filminstitutet ska tjäna.<br />
Det är filmkritikerna och de filmare som inte<br />
kommer in på filmskolan som har stort behov av<br />
kortfilm och dokumentärfilm, hävdar <strong>Schein</strong>. Vi filmare,<br />
som ”förföljer honom”, söker bara hämnd för<br />
att vi inte kommit in på filmskolan – det är ett populärt<br />
tankespöke både hos <strong>Schein</strong> och i branschen.<br />
Med en flott travestering formulerar Harry senare<br />
i memoarerna <strong>Schein</strong> sin bortförklaring av konflikterna:<br />
”Jag tror den djupaste konfliktorsaken låg<br />
i de överdrivna förväntningarnas missnöje.” <strong>Schein</strong><br />
är inte lika retoriskt elegant när han i ett annat sammanhang<br />
kategoriskt konstaterar: ”Behovet av t ex<br />
kortfilm som politisk pamflett är naturligtvis begränsat”,<br />
och han tycker ”fruktansvärt synd om den stackars<br />
filmjuryn som, mot betalning, varje år tvingas<br />
se hundratals kortfilmer och skitfilmer. Flertalet av<br />
de belönade filmerna är enkla och tämligen meningslösa,<br />
endast i jämförelse med det totalt talanglösa<br />
är de värda en uppmärksamhet.” Jag återanvänder<br />
<strong>Schein</strong>s ordval i repliken ”skitsnack” i en<br />
filmkrönika i min tidning.<br />
Tidskriften Film&TV – knuten till FilmCentrum<br />
och Folkets Bio – är öppet fientlig och beskriver lite<br />
senare 1973 <strong>Schein</strong> som ”denne filmsnut”; hans ses<br />
till och med som ”samhällets fiende nr 1”. Tidskriftens<br />
kampanj är så hysterisk att den blir komisk när<br />
den skriker ut att ”Harry <strong>Schein</strong> kommer att gå till<br />
filmhistorien som den egocentriske galning som<br />
höll tillbaka hela den svenska filmutvecklingen under<br />
tiotals år.” Det som utlöser redaktionens besinningslösa<br />
vrede är att <strong>Schein</strong> har planer på att in-<br />
------
Change language