Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

Efter sex års studier i arkitektur (ja, jag klarade
inte det hela på de stipulerade fyra) kände jag ingen
större lust att sätta mig på skolbänken igen. Så jag
rekvirerade aldrig några ansökningsblanketter till
Filmskolan även om min håg var totalt inriktad på
film. Kort tid därefter hamnade jag på Filmskolan,
trots allt. Och det var Harrys förtjänst.
***
Jag hade nämligen fått en idé till en ny kortfilm,
Sanningen om nya Anna Susanna, en popfärgad parodi
på samtida novellfilmer med kärleksmotiv, där Evabritt
Strandberg i kulörta Mah Jong-kläder agerade
en manslukerska med kannibalistiska tendenser. I
en central scen för hon sitt något bortkomna offer
i Sven Wollters gestalt in i skötet på Jean Tinguelys
och Niki de Saint-Phalles gigantiska skulptur ”Hon”
på Moderna Museet.
Filmen producerades av Filminstitutet för nästan
inga pengar. Jag skulle få arbeta med elever från
Filmskolan, bland andra Roland Lundin som fotograf
och Stefan Jarl som produktionsledare. Filmprojektet
placerades snabbt på schemat som en del
av utbildningen. Skådespelarna fick naturligtvis
betalt, men jag som skulle få lära mig klippa på skolan
kunde betrakta mig som lönebefriad. Jag fick ju
gratis undervisning. Praktiska argument som gick
hand i hand med ekonomiska var något av Harrys
specialitet.
Ett år senare kände jag mig mogen att pröva på
ett längre projekt. Jag älskar, du älskar skulle bli en
spelfilm om ett ungt par som väntar sitt första barn.
Evabritt Strandberg och Sven Wollter, som nu också
var ett par i verkliga livet, befann sig i den situationen
och var – inte bara av den orsaken – givna huvudrollsinnehavare.
Filmen var tänkt i fyra kapitel, ett
för varje årstid. Tiden för inspelningsstart var utmätt,
eftersom det första avsnittet skulle utspelas
dagen då paret får reda på att kvinnan är med barn,
och snart skulle man utan tvekan kunna se på skådespelerskan
att hon befann sig i ett välsignat till-
stånd. Fem vänner satsade i all hast det blygsamma
beloppet om ettusen kronor var, och Filminstitutet
– med Harrys goda minne – bidrog med resten för
att inspelningen skulle kunna gå igång. Det första
avsnittet skulle betraktas som ett sorts prov. Om
det blev tillräckligt bra skulle Filminstitutet gå in
med produktionsmedel för hela filmen.
Och de första hopklippta tjugo minuterna visade
sig hålla måttet. Filmkollektivet – fem av huvudrollsinnehavarna,
hela teamet bakom kameran, de fem
finansiärerna samt Ingemar Ejve som ägde både
klipp- och ljudstudio – bildade handelsbolaget Sten
& Helena (döpt efter filmens båda huvudpersoner).
Filminstitutet gick in som medproducent och garanterade
utgifterna för teknisk utrustning, råfilm
och laboratoriekostnader. SFI satsade 110.000 kronor
i projektet varpå Harry plockade fram räknestickan.
Enligt hans beräkningar skulle SFI:s andel
av produktionen bli 51 procent och filmkollektivets
därmed 49. Fem skådespelare, tio filmtekniker, manus,
regi, klippning och ljudarbete värderades alltså
detta nådens år 1967 till 105.900 kronor. Men förhandlingsläget
var det för Harry Schein mest ideala.
Vi var en samling idealister. Vi ville göra vår film.
Till vilket pris som helst. Till och med till det utförsäljningspris
som Harry dikterade.
Siffran 51 var naturligtvis inte vald av en slump.
Den illustrerade ett maktförhållande – och gjorde
Filminstitutet till majoritetsägare. Den var ett cyniskt
bevis på den ekonomiska nedvärderingen av
filmkollektivets samlade insatser. Och den bäddade
oundvikligen för konflikt. Som förstås blossade upp
när arbetet med filmen var över och insikten slog
oss att vi med en hundradels marginal sålt bort alla
våra rättigheter till en part som kanske inte i alla lägen
såg till projektets bästa.
***
Nu var det 1968. Blåsvädertid. Majrevolten i Paris
födde en stormvind där de rebelliska inslagen inte
bara var politiskt laddade. Protesterna riktade sig
------