Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

erövrar en central plats i svensk offentlighet. Länge
karismatisk och kontroversiell, känner han i slutet
av sin levnad leda och talar ironiskt om hur han
planerat sin död för egen hand. De sista åren drar
han sig undan den offentliga arenan. Han får krämpor
och förmår inte spela tennis längre. Bara några
få vänner har kontakt med honom på slutet. Han
slutar 2002 att skriva sina krönikor i Dagens Nyheter,
till många läsares saknad. I ett radioprogram avslöjar
han att han i detalj har planerat ett snabbt självmord.
Testamentet är skrivet (som ändras), likaså
gästlistan till begravningen (som också ändras hela
tiden). I en intervju i Aftonbladet säger han: – Mitt
liv har varit ovanligt lyckat, rent statistiskt. Jag har
nått både ekonomiska och sociala framgångar. Kärlekslivet
har varit minst sagt acceptabelt. Min kropp
har fungerat perfekt ända tills för ett par tre år sedan
då jag fick ischias.
Han påstår, trots att han röker femtio Kentcigarretter
om dagen och dricker ansenliga mängder
Cutty Sark, att ischiasen är enda krämpan. Därför
har han tvingats upphöra med tennismatcherna
med Olof Palmes söner. Kärlekslivet anser han fortfarande
är intakt – men leda kan också vara oerhört
smärtsamt för själen: – I avvägningen mellan ett
självmord eller inte väger man framtidens behaglighet
mot framtidens obehag. Jag har redan ordnat så
att en läkare skriver ut de tabletter jag behöver…
Man ska ha rätt att få ta livet av sig själv, påtalar han
i den tidigare nämnda intervjun. Men i ett samtal
med mig i min återkommande intervjukrönika i
Expressen förklarar han i april 1999 att han naturligtvis
inte varit allvarlig när han talat om självmord.
Det hela var ironiskt menat. Och på frågan om hur
han ser på åldersångesten svarar han på sitt tvetydiga
vis: –Klart det inte är särskilt roligt att bli
gammal. Jag har sett kroppen som en självklarhet.
Nu har jag en del krämpor, därför har jag inte spelat
tennis på ett år, vilket är tråkigt. Deppiga kan alla
vara ibland, men ångest har jag verkligen inte (vargleende).
Och numera skriver jag bara när jag har
lust.
I min följdfråga säger jag: ”Jag mötte dej nyligen,
i sällskap med yngre snygg dam. Du såg solbränd
och glad ut. Livet leker?”
– Jag har inte klagat (skratt). Mitt kärleksliv uttalar
jag mej inte om. Harry fortsätter att träffa (och
segla med) ett begränsat antal vänner, de flesta
ledande socialdemokrater. Skärpan i tal och tanke
är obruten fram till den allra sista tiden.
”Vad är det hos Schein som väcker kritikernas och
de otåligas speciella aggressioner?”, frågar sig Jurgen
Schildt i Aftonbladet när han 1970 recenserar
Scheins rekapitulering av sina år på Filminstitutet.
Harry är en maktspelare – eller rättare sagt, han
agerar där makten finns. På så vis påminner han om
en amerikansk intellektuell liberal. Mycket av sin
polemiska teknik och sitt effektiva språk tycks han
ha hämtat från sina amerikanska källor. Han förblir
livet igenom en stor USA-vän.
Veterligt finns ingen surdeg mellan oss längre
sedan jag lämnat filmpublicistiken och senare också
Expressen. Vi brukar hälsa på varann, till och med
skåla i pauserna och utbyta några fraser på Stockholms
stadsteater – så länge han går på premiärer,
oftast tillsammans med en blond yngre följeslagare
som han presenterar som Eva och läkare (fastän
hon är tandläkare). Några personliga kontakter därutöver
har vi inte. Men jag tycker mig ändå ha ett
personligt förhållningssätt till Harry Schein, främst
fotat på tidigare debattdueller i pressen.
Så här i efterhand framstår dessa kubbningar,
företrädesvis publicerade i Expressen, som alltjämt
vitala. Flera av dem uttrycker väl Harry Scheins polemiska
teknik, personliga attackkonst och språkliga
spiritualitet. Han är nästan alltid kvick och
oftast rolig att läsa, det kan ingen ta ifrån honom.
Jag får vid dessa personliga tillbakablickar gå med
på att mina egna prestationer i detta pennfäkteri
------