Citizen Schein, 2:a utgåvan, del 1 - Kungliga biblioteket

------
en u-båt gått på grund.” Argumentet här bygger
helt och hållet på att läsaren accepterar jämförelsen
med u-båtsgrundstötningen. Det har alltså sin grund
i en (föreslagen) likhet mellan två olika situationer.
I den citerade passagen återfinns alltså tre olika
typer av argument– sådana som bygger på definition,
sådana som bygger på orsaker och sådana som bygger
på likhet. Skillnaden mellan en retorisk argumentationsanalys
och en rent logisk sådan kan förenklat
sägas vara att medan logikern endast intresserar sig
för argumentens konsekvens (frågan om resonemangen
är logiskt koherenta), så intresserar sig retorikern
även för vilken typ av argument som används.
Inom den klassiska retoriken talar man om
ett antal olika topiker – efter det grekiska ordet topos,
som betyder ’plats’ – där argumenten kan ”hämtas”.
Ett topos är ett slags argumentationsprincip, en form
av argumentation som kan användas för en mängd
olika situationer och i en mängd skilda ämnen. 12 Ett
exempel är principen att ”en given företeelse kan
bara bekämpas genom att bekämpa dess orsaker” –
alltså den variant av topiken orsaker och konsekvenser
som vi möter i Scheins text. Själva systemet av topiker
kan se lite olika ut, men vid sidan av de tre argumenttyper
som redan urskilts i Scheins författarskap
brukar minst en till nämnas, topiken det möjliga och
det omöjliga. Det inledande påståendet från Schein i
den här artikeln, att den frie intellektuelles tankar
inte fungerar i den ”smutsiga” verkligheten är ett
bra exempel – dennes idéer avfärdas ju med argumentet
att de är omöjliga.
Schein använder sig således av tre grundläggande
topiker för att argumentera för att fredskampen
måste föras med förnuftiga medel: definition,
orsaker och konsekvenser samt likhet och skillnad. Men
frågan är också vilket syfte den citerade passagen
fyller i kolumnen som helhet – det omedelbara
syftet är ju inte helt uppenbart. I strikt förenkling
kunde argumentationen tecknas så: Tesen i den analyserade
passagen är att fredsarbetet måste vara förnuftigt.
Detta är sedan ett argument för att politiker
måste vara förnuftiga – och inte uppfyllda av känslor.
Och detta är i sin tur ett argument för att känslor är
farliga.
Redan en kortfattad retorisk genomgång av Scheins
kolumn ovan antyder något av kraften och dynamiken
i hans sätt att skriva. Schein tar sin utgångspunkt
i en ethopopeia, i en typ av bildspråk där något
påstås ha sagts av en annan debattör. Denna teknik
ger Schein anledning att ta till orda och motiverar
en argumentation som ibland hävdar det närmast
självklara. Vidare hämtar Schein sina argument i tre
grundläggande topiker: definition, likhet och skillnad,
orsak och konsekvens; textens argumentation är alltså
skickligt och mångsidigt konstruerad. Normalt sett
är det detta som intresserar en retoriker: den enskilda
texten och de argumentativa strategier som
används där. Men i vilken mån är argumentationen
i ”Om känslor” egentligen typisk för Scheins tidningskolumner
– och hur bör vi värdera Scheins sätt
att argumentera?
Varje argumentation måste analyseras på sina
egna villkor genom en noggrann närläsning. Vad
som följer här är dock en redovisning av mina egna
intryck efter nedslag i Scheins krönikor, snarare än
resultat av utförliga tidskrävande kvantitativa studier.
Detaljerade läsningar skulle säkerligen nyansera
bilden. Till en början kan vi fråga oss om Schein har
några särskilda favoriter bland alla retoriska strategier?
Precis som ovan är startpunkten för Scheins
krönikor ofta vad någon annan (påstås) ha sagt,
alltså en ethopopeia: ”Inget är ädlare än att offra sitt
liv för det man tror på. Med ett uttryck av oförstående
hjälplöshet sa Egyptens nya president”, kan det exempelvis
heta. 13 Med utgångspunkt i citatet eller
referatet kan Schein sedan leda över texten till den
tes han själv vill driva, vanligen i polemik med den
citerade.
I Scheins krönikor figurerar ethopopeia i lite olika
varianter. Schein kan till exempel citera ett utta-