Regeringens proposition 2001/02:130

farandet. De båda systemen bör därför göras så lika som möjligt. Härvid
bör det svenska systemet anpassas till EG:s. Vid en sådan anpassning bör
även benämningen av det nationella systemet lämpligen ändras till
”nationellt typgodkännande”.
Detta innebär bl.a. att, på samma sätt som vid EG-typgodkännande,
den som har beviljats ett typgodkännande bör ansvara för att samtliga
fordon tillverkas i enlighet med typgodkännandet och bör vara skyldig att
medverka till den kontroll som behövs med anledning av typgodkännandet.
Vidare bör innehavaren av ett typgodkännande vara skyldig att till
godkännandemyndigheten utan ersättning lämna de upplysningar samt
tillhandahålla de fordon, fordonsdelar, handlingar och den utrustning
som behövs för kontrollen. Typgodkännandemyndigheten bör vid kontrollen
ha rätt till tillträde till en fabrik eller en annan anläggning och där
få göra nödvändiga undersökningar. På samma sätt som gäller för EGtypgodkännanden
bör godkännandemyndigheten få återkalla ett godkännande
om den finner att ett fordon inte stämmer överens med den
godkända typen.
Vissa av bestämmelserna om nationellt typgodkännande bör regleras i
den nya fordonslagen, se nedan. De närmare bestämmelserna om hur
typgodkännandet går till kan dock tas in i förordning eller i myndighetsföreskrifter.
Som framgår ovan finns det i dag en möjlighet att nationellt typgodkänna
vissa fordonsdetaljer. Bestämmelser om detta finns i Vägverkets
föreskrifter. Även detta system bör anpassas till bestämmelserna
om EG-typgodkännande på samma sätt som typbesiktningen. Systemet
med nationellt typgodkännande bör därför omfatta – förutom fordon –
även system, komponenter och andra separata tekniska enheter.
Hur bör typgodkännande regleras i den nya lagen?
För att göra lagen så tydlig som möjligt vore det lämpligt att ta upp de tre
formerna av typgodkännande var för sig. Härigenom skulle redan i lagen
klargöras för den som skall tillämpa den vilka möjligheter som står till
buds för att godkänna en fordonstyp.
Som utredningen har konstaterat går det emellertid inte att göra en
ändamålsenlig beskrivning av EG-typgodkännande utan att i denna
nämna de tre tillämpliga ramdirektiven. Till skillnad från vad som gäller
i t.ex. Nederländerna och Tyskland har vi i Sverige valt att i lagstiftningen
inte hänvisa till direktiv genom s.k. dynamiska hänvisningar.
En sådan hänvisning innebär att endast direktivet i dess grundform
nämns i lagtexten. Det förutsätts därvid att alla kommande ändringar av
direktivet omfattas av hänvisningen. I svensk lagstiftning krävs i stället
en hänvisning till såväl grunddirektivet som den senaste ändringen av
direktivet. Med hänsyn till den relativt komplicerade process som krävs
för att ändra en lag bör hänvisningar till direktiv så långt det är möjligt
undvikas i en lag, särskilt om direktivet i fråga ändras ofta. Detta är fallet
med ramdirektiven. Det äldsta av dessa, rådets direktiv 70/156/EEG, har
ändrats vid nio tillfällen de senaste fem åren.
Mot bakgrund av det anförda och med beaktande av att de tre typerna
av typgodkännande i sina huvuddrag är identiska finner regeringen att
60