Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–Hastigheten är nu 1 750 km/tim, hördes Jimmy Olsens röst i de steto-
skopliknande radiohörlurarna som hängde på en krok vid sängen.
Fru Karlsson hade försökt att låta bli att tänka på att hon skulle byta
rum den här dagen. Hon tittade ut på himlen. En av spjälorna i persiennen
var trasig och vänd åt fel håll. Men det var inget nytt. Den sensationen
hade hon sett sig mätt på i flera veckor nu.
Houstonkontrollen. Och sedan Jimmy som tolkade astronautens rap-
porter:
–Jag kan se hela vår vackra värld nu som en stor jordglob!
För fru Karlsson var detta vitmålade rum solsystemet. Korridoren utan-
för var yttre rymden. Vad hade hon för intresse av rymdfärder. Tänk om
hon kunde gå på toaletten själv! Det vore framsteg det!
När Gun med hurtigt guppande hästsvans kom in och rullade ut säng-
en grät fru Karlsson, inte hysteriskt, inte hejdlöst men hjärtskärande. Vem
skulle hon nu få som rumskamrat och för hur lång tid? Kanske hon skul-
le få bo i flera år med nån elak gammal kärring. Gun körde sängen ut
genom rymden till sal 4.
Där bodde Alma, mycket riktigt en gnetig, tjatig och oerhört besvärlig
patient som skulle ha allt på millimetern för att det skulle duga. Gun gick
tillbaka till 3:an och rev ur alla fru Karlssons kläder ur garderoben, tömde
byrån, la allt på nattygsbordet och körde ut igen i korridoren.
Där kom just prästen ut ur hissen. Han var ute och värvade själar i sista
sekunden. Han var lång och smal och solbränd. Snitsig skrynkelfri kos-
tym i grönt. Attachéväska. Han gled på gummisulor genom korridoren,
tände sitt mormonleende och gick in på 5:an till Linnea Olsson. Dörren
slöt sig ljudlöst bakom honom. Han hade inte fyllt 40.
100