Med folket mot stjärnorna - Art Bin

Inne på 3:an lade Gun kläderna på sängkanten och plockade in de andra
sakerna i byrån.
–Det här rummet blir väl trevligt också, tror inte fru Karlsson det?
–Hon är så högfärdig att hon inte vill svara ens, sa Alma retfullt.
–Fru Karlsson? (Gun sköt till byrålådan.) Fru Karlsson?
Men hon svarade inte. Det enda som hördes var susandet av luft i
madrassen.
–Ibland på mornarna när man kommer in och öppnar persiennerna så
känns det som om det är en TV man sätter på. Kopplar på omvärlden ett
tag. Dom ligger där, patienterna, och ser samma trädtoppar år efter år. Hur
löven gulnar och fäller av, nakna grenar som blir snöiga ett tag och sen
blir gröna igen.
Gunnar och Britta sitter och pratar i köket. TV har slutat sända för kväl-
len och kaffet är slut sedan länge i deras koppar. De har inte pratat med
varann så här på länge.
–Nej, jag kommer ihåg, säger Gunnar, när jag låg inne för observation
nu efter olyckan och man såg dom där träden utanför, Man gjorde sej väl-
diga föreställningar om hur det såg ut nere på marken. Och det var ju ändå
bara ett par dar.
–Vi såg ett bildband om döden idag och så dog fru Karlsson också!
–Vilket sammanträffande!
–Hon skulle flyttas till ett annat rum och när hon kom dit så var hon
bara död.
Britta biter sig hastigt i läppen.
101