Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–Jamen älskling, det kan vi väl, nu när vi för en gångs skull är lediga,
sa chefen redan flamsig och röd i ansiktet av drinkarna i bilen.
–Det kan vi väl? Nu när vi äntligen är lite lediga? sluddrade han och
högg tag i ärmen på kvinnans päls,
Därinne väntade dem redan cocktailglasen, kyparna, borden, dukarna,
gladiatorerna, överdraget med allt det damm de var mäktiga, alldeles vitt,
som ett snölandskap inomhus. Det enda som bröt färgen var de röda cock-
tailbären, damernas blodröda naglar och deras rödmålade struntmunnar.
Nicklas jagade sig vidare genom stan. Hornsgatan var upplyst av mil-
joner lampor. Härifrån var det inte långt till Klaras lägenhet. Nicklas hade
förstås vetat om det hela tiden. Det var hit han varit på väg men han hade
inte velat erkänna det för sig själv.
Egentligen skulle man aldrig söka upp folk. Aldrig ringa till någon.
Man tränger sig bara på. Man kan aldrig vara säker på om deras vänlig-
het är spelad eller inte. Man borde i stället låta folk söka upp en. Men det
gör dom ju aldrig. Så man borde skita i alltihop. Nicklas kände att han
behövde en ny sorts vänskap som ännu inte var uppfunnen.
Porten på Wollmar Yxkullsgatan var låst. Nicklas stod ett tag och stir-
rade på låset med metallblecken som satt i dörrspringan för att försvåra
inbrott.
Sjutillhållarlås och säkerhetskedjor, tänkte han. Fan vad alla är rädda.
Tänk på landet där låser dom aldrig. Folk kommer och går som dom vill
i varandras stugor. Fast det kanske bara var fantasier. Nån romantisk för-
fattares önskedrömmar. Dessutom tycktes det ju mest vara myndigheter-
na som intresserade sig för vad folk hade för lås.
Nicklas gick upp till Mariatorget igen för att ringa och be Klara öppna
91