Med folket mot stjärnorna - Art Bin

jobbet på hela fabriken tillsammans med sina två kolleger på de andra
skiften. Ingen bulleranalysator rådde på det bullret. När Rulle släppte ner
massiva 15 kilos plastspillklumpar eller en säck med tusen felaktiga mug-
gar och kvarnens kugghjul trasade sönder materialet så uppstod ett ovä-
sen som kunnat riva berg. Och damm, kopiöst med damm som satte sig
överallt, utvärtes och invärtes, nermjölad som en bagare i blåsväder.
–Men jag trivs, hade Rulle sagt till Gunnar en gång. Det är så till den
milda grad djävligt att inga basar eller chefer vågar sig hit. Så jag får reda
mig själv.
Äntligen blev det då matrast. Inte på Foresta men dock matrast. Gunnar
gick ut till de andra i matrummet och åt sina korvbitar, snackade lite
meningslösheter om jobbet och la 8 kr till den gemensamma tippningen.
Det var rutin. Ingen visste egentligen varför de fortsatte med det. De vann
aldrig några större summor i alla fall. Utom en gång när de glömt lämna
in kupongen. Men det blev ju bara äran och inga pengar.
Elektrikern Sture satt vid det halvöppna fönstret och glufsade i sig
bananer. Han åt alltid bananer. Han hade bara jobbat här i knappt ett år.
Det är rätt stor omsättning på folk, tänkte Gunnar medan maten sjönk i
magen. Emil hade bara varit här några månader. Eriksson på lagret var
förstås en klippa med sina fem år vid företaget. Men han höll ju på att risa
ihop totalt nu han också. Tänk förr när folk var på samma jobb i 25 år och
fick guldklocka. Här på Plastfix fick man en förgylld plastmugg efter en
viss producerad mängd, inte en viss tid. Om sådär 40 miljoner gafflar
skulle Gunnar få sin. Det skulle verkligen bli underbart.
Till efterrätt läste några det lilla färgglada meddelandet som facket
lämnat på borden.
17