Med folket mot stjärnorna - Art Bin

–Varsågod och sitt, säger Gunnar och tar fram en fällstol till ur luckan
på bilen.
–Dom har hittat honom, sa presidenten i Ovala rummet och lade på
luren. Dom ringde från Stockholm, han är på vag dit nu med poliseskort.
På väggarna hade de satt upp mattor för att dölja sprickorna. Och för fön-
stren hängde långa mörka tunga gardiner. Rummet blev väldigt mörkt och
så fick det en dämpad atmosfär. Allt ljud dog ut så snart det var sagt.
Över soffbordet hängde en gammal fransig lampa, lågt ner, så lågt att
de amerikanska desertörerna som satt där genom skuggorna såg ännu
skäggigare ut än de var.
Paul Bloch, rymdhjälten, satt tillsammans med de andra och inväntade
kvällen. Först hade han blivit uppvisad av press och TV tillsammans med
statsministern. Alla pöste över att han valt just Sverige att fly till från det
korrumperade USA. Sedan hade rent slentrianmässigt några formellt sura
depescher vandrat ett par gånger över Atlanten. Men nu var allt tyst och
han bodde här tillsammans med två andra avhoppare. Mike och Simon
som de andra desertörerna hette, rullade sina skrynkliga cigarretter och
tände dem omsorgsfullt. Paul rökte inte. En rymdhjälte röker inte, det vis-
ste alla barn som åt Space Flakes till frukost. Rummet blev blått av
tobaksrök, åtminstone i de ljusstrimmor som silade ner från lampan.
–Och nu ska dom djävlarna upp och skaka hand med varann på månen,
sa Simon.
I deras bokhylla stod mängder av nötta pocketböcker med nötta ryggar.
117